Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Örjan Lindberger: Modern anglosaxisk litteraturkritik. 2. Amerikansk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRJAN LINDBERGER
dock aldrig går in på personligheter. Eller man
kunde anföra hans anteckningar om E. E.
Cummings’ språk, där han gör fina
distinktioner mellan de fall, då de säregna
ordsammanställningarna verkligen har en poetisk
överraskningseffekt, och de, då ordens till synes
påfallande konkretion visar sig vara en mask
för en abstrakthet, till vilken det inte finns
någon nyckel.
Om man trots allt inte stannar inför något
av detta, är det därför att Blackmur på senare
tid (uppenbarligen till stor del under
inflytande av Burke) blivit i viss mån kritisk mot
den övervägande exegetiska metod med vilken
han nått så utmärkta resultat. Vi kan i stället
välja den föreläsning i vilken han 1948
summerade sin uppfattning om kritikens uppgift.
Den heter ”A Burden for Critics” och ingår
i ”The Johns Hopkins University Lectures in
Criticism” (Pantheon Books, 1949). Den
erbjuder också den fördelen, att den ger en återblick
på hela den litteraturkritiska verksamhet som
varit föremål för uppmärksamhet i dessa båda
artiklar.
Blackmur ställer frågan: ”Varför gör vi av
vår kritik ett försök att förstå ord och varför
inriktar vi enbart på det försöket alla de
instrument för insikt och analys som vi
besitter?” Han svarar, att vi har kommit sent i en
tid, då belastningen av deskriptiva och
historiska kunskaper är större än någonsin och då
vid sidan av vetenskapernas specialisering den
alltmer fortskridande urbaniseringen skapar
förvirring, ovisshet och brist på sammanhang
i kulturen .”Vi har förlorat grunden för
gemensamma referenser, vi har krympt i vår förmåga
att tänka symboliskt”; vi ökar snarast dagligen
våra möjligheter att missförstå varandra.
Nästan hela kulturarbetet har lastats på litteraturen,
och litteraturen kan (lika litet som de andra
konstarterna) låta bli att reagera inför vad som
är aktuellt i dess egen tid. Mot bakgrunden
härav framstår den moderna kritiken som en
naturlig, ja, till och med lätt sak. Kritikerna
har sopats med, och deras insats har därför
sin stora begränsning. Det är tydligt, menar
Blackmur, att denna kritik med all sin finess
i analysen i huvudsak blott har gjort tjänst,
då det gällt vår egen tids litteratur, och då
endast en partiell tjänst. Den har t. ex. inte
varit vuxen att uttala en verklig dom över
Eliot.
Blackmur frågar sig, om inte kritiken borde
ta på sig en större del av bördan. Den borde
söka skapa bryggor mellan samhället och
litteraturen. ”Publiken behöver undervisning i
den förlorade förmågan till symboliskt
tänkande. Konstarterna behöver bli visade hur
deras gamla roller kan spelas under nya
betingelser.”
Om kritiken skall kunna fylla de krav, som
Blackmur här uppställer, tycks mig den mest
fruktbara utgångspunkten ligga i vad Burke
åstadkommit. Problemet har varit och är
aktuellt för både Richards och Leavis, vilket deras
intensiva — i den senares fall, nästan
hysteriska — upptagenhet av
litteraturundervisningens reformering visar. Dessa två är
emellertid alltför mycket kammarlärda. Endast
Burke har i sin kritik radikalt öppnat dörren
mellan litteraturen och de normskapande och
normraserande processer, som ständigt pågår
inom samhällslivet i övrigt. Blackmur invände
1935 mot Burke, att hans metoder passade
precis lika bra för den sämsta sortens litteratur
som den finaste. Burke svarade med att säga,
att han uppfattade detta närmast som ett
erkännande. Det är troligt, att också Blackmur
numera vill ha sitt uttalande tolkat på det sättet.
En tidigare artikel av Örjan Lindberger, behandlande engelsk kritik, fanns införd i
decembernumret 1949.
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
