Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Lechard Johannesson: En modern diktares verklighetsupplevelse. Karl Vennbergs ”Fiskefärd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LECHARD JOHANNESSON
EN MODERN DIKTARES
VERKLIGHETS-UPPLEVELSE
Karl Vennbergs ”Fiskefärd”
Karl Vennbergs diktsamling, ”Fiskefärd”,
var en av förra årets stora litterära
händelser. Detta icke endast därför att denna
mogna och helgjutna diktsamling uppvisar ett
nytt utvecklingsstadium hos diktaren, en ny
position, som han hunnit fram till, en större
klarhet och vidare tankeperspektiv. Den är en
litterär händelse också därför att den varslar
om att hela den unga poesin och
prosalitteraturen håller på att erövra nya skansar. Den
förefaller att i viss mån vara symbolisk för ett
nytt skede. Detta innebär ej en återgång, ej
ett stagnerande, ej en ny rörelseriktning, utan
ett framträngande till utsiktspunkter där nya
vidder öppnar sig.
Det är en konsekvent utveckling från de
grundläggande förutsättningarna för vad man
brukat kalla 40-talism. Visserligen är inte
”40-talism” någon entydig eller enhetlig
företeelse i den meningen, att man där skulle finna
en samling poeter och prosaförfattare som har
ett program klart, som det bara gäller att
realisera — ungefär som man söker realisera
programpunkter i politiska utfästelser till
väljarna efter, eller kanske snarare omedelbart
före, ett riksdagsmannaval. Skall man tala om
en enhetlighet ligger denna i livsattityden, icke
i färdiga lösningar och konfektionssydda
dik-tarkostymer och filosofmantlar. Enhetligheten
visar sig i det gemensamma avvisandet av
po-sitivismens idyll eller livslögn. Men det ligger
lika mycket i avvisandet av Sartres absoluta,
slutgiltiga, till sitt väsen oövervinneliga
pessimism inför tillvaron, vilken bottnar i en
filo
sofisk åskådning som innestänger människan
inom henne själv, innestänger henne i sitt eget
jags helvete. När man betecknat 40-talisterna
— och man tar dem gärna i klump, onyanserat,
måhända därför att man står så komplett
förvirrad inför vad de verkligen har att säga —
när man betecknat de unga litteratörerna som
ångestmärkta och kanske inte bryr sig om att
närmare analysera denna ”ångest”, har man i
vanliga fall trott sig finna en bottenlös
pessimism, ett bottenlöst träsk, en nersmutsad
människosyn, en hopplöshet inför hela tillvaron.
Detta betraktelsesätt har länge synts mig i
högsta grad orättvist och missledande. Ger man
sig tid att tränga in i t. ex. Östen Sjöstrands
”unio” skall man där finna en helt annan
livs-attityd, en kamp för att med poesins hjälp nå
ner till den bärande livsgrunden och med
poesins hj älp i nya bilder — i andra bilder än
de vanliga, slitna — ge uttryck åt den poetiska
inlevelsen i tillvaron. Hur livsvarm denna
inlevelse kan vara ger Ella Hillbäck på ett mjukt,
melodiöst sätt uttryck åt i sin diktsamling
”Poesi”.
Teoretiskt har fil. dr Jens Kruuse i sin bok
”Den ny Virkelighed” och i en programmatisk
essay i de danska 40-talisternas organ Heretica
5/1948, ”Poesiens betingelser”, sökt tolka den
unga litteraturens signum. I den bok jag nyss
hänvisat till säger han: ”Vi står inför en ny
realism, som ej i likhet med den gamla är en
verklighetsflykt, men som dock har dj upa rötter
i den myt och diktning, som har varit
mänsklighetens rikaste uttryck tiderna igenom” (s. 154),
och i ett annat sammanhang: ”Det är i dag vår
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
