Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Lechard Johannesson: En modern diktares verklighetsupplevelse. Karl Vennbergs ”Fiskefärd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LECHARD JOHANNESSON
uppgift att locka fram den konst som utgår
från den livsupplevelse vilken icke förnekar
någon sida av den mänskliga situationens
verklighet” (s. 168).
Denna livsattityd utgår från en filosojisk
realism. Den rymmer i sig övertygelsen att
sanningen och verkligheten är möjliga att nå
och den innebär ett ärligt sökande efter
att se sanningen utan att först förse sig med
positivismens skygglappar eller med idyllens
trasdockor på skrivbordet. Människolivet är
eländighet — men icke alltigenom, icke till dess
innersta väsen. Stundom — mitt i eländet —
glimmar det fram något av ädel metall, något
av människans glans som människa. I
människans verklighet ligger bådadera. Om man ej
upptäckt att så är fallet, skulle vägen ha fört
fram till en antihumanistisk livsåskådning, till
den absoluta hopplöshetens pessimism.
Men denna realism kan gott stå samman med
ett erkännande av att poesin eller konsten i
dess helhet har möjlighet och rentav har som
sin uppgift, som sitt livselement, att på ett annat
sätt än vetenskapen tränga in i och tolka
verkligheten. Vi kan på denna punkt införa Paul
Va-lérys skiljande mellan chant och discours,
mellan konstnärens skådande av bilden och
vetenskapsmannens mödosamma sammanplockande
av bitarna i ett pussel. Konstnärens stora
problem är då, hur han skall kunna ge uttryck åt
sitt skådande av sammanhanget. Den moderna
poesin — liksom det moderna måleriet — har
här sökt sig fram på nya vägar. Den har blivit
missförstådd och förhånad. Att den var i färd
med något mycket väsentligt, att den upplevat
något djupt verklighetsnära, har man sällan
sett.
I denna nya verklighetsupplevelse, i denna
nya upptäckt av en djupare mening, en
bakomliggande tanke mitt i de banala eller
avskyvärda händelserna eller i de smutsiga,
brutala eller slemmiga bilder som den
mänskliga verkligheten omkring oss framvisar, i
denna upptäckt av en djupdimension i
tillvaron ligger det nya och omistliga i vissa
brottstycken hos den unga dikten och konsten.
Den står i oförsonlig opposition mot å ena
sidan livslögnen, det avsiktliga blundandet
inför tillvarons dj ävulskheter, å andra sidan mot
förnekandet av meningen, tanken, bilden, med
ett ord: skönheten, harmonin, godheten. Karl
Vennberg har på denna väg nått fram till
mystikens källsprång — samtidigt som han
ingalunda förnekar den klara eftertankens rätt
att kritisera och betvivla. Jag menar att det
icke ligger vare sig resignation eller
förblin-delse i att han vänder sig till Mäster Eckehard
och Jakob Böhme. Tvärtom — det är i linje
med den nya verklighetssyn som har blick för
både smuts och renhet, både kaos och harmoni,
både yta och djup, både lidande och försoning.
Här avtecknar sig så småningom en ny
verklighet bakom tingens ansikte. Karl Vennberg
skrev i en tidningsartikel i somras några ord
som här kan citeras: ”Till sådan överblick och
ro kunde den enkle skomakarfilosofen /Böhme
ta sig fram, och det i kristendomens föraktliga
landskap, utan att någonsin fördölja för sig
själv den eld, ångest och bittra udd som också
finns i evangeliet” (AB 18/s 49).
Här står den svenske diktaren i släkt med
en ung dansk, Martin A. Hansen, som låter
diktarens namngivning av livet grunda sig på
metafysisk visshet. ”Den relativistiska,
rapporterande psykologin, som förbigår mysteriet
i det mänskliga, den ryggar tillbaka inför vad
jag med en viss ängslan, i brist på bättre
begrepp, vill benämna en metafysisk psykologi,
en visionär människoskildring, vilken för att
säga sanningen om det mänskliga ofta måste
berätta något, som alls inte kunde ske.”
I linje med det sist sagda skulle jag vilja
tolka några av tankemotiven i Vennbergs
”Fiskefärd”.
Vi kan utgå från mystikens livsupplevelse
och livstolkning. Eftersom författaren själv för
in denna term och antyder att det som därmed
åsyftas ej är främmande för diktaren, och
eftersom den synes ha beröringspunkter såväl med
Valérys chant — discours och Maritains signe
— symbole, tror jag mig icke lägga en
främ
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
