Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Lechard Johannesson: En modern diktares verklighetsupplevelse. Karl Vennbergs ”Fiskefärd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MODERN DIKTARES VERKLIGHETSUPPLEVELSE
mande synpunkt på vissa av Vennbergs dikter
genom att använda termen och begreppet
mystik.
Mystik innebär alltid två ting. Det är dels
ett upplevande av den egna individens isolering
och dels en längtan att spränga denna, att nå
gemenskapen genom sprängandet av
isoleringen. Hur detta överskridande av de egna
gränserna skall gå till är en annan sak. Man
har talat om oändlighetsmystik till skillnad från
personlighetsmystik. Det förra är längtan efter
det egna jagets utplånande, uppgående i något
annat, uppgående i en allnaturs sköte. Det
senare är ett bibehållande av jaget, ett
berikande av j aget genom gemenskapen, genom den
obeskrivliga upplevelsen av verkligheten i dess
oändliga rikedom, genom ett
sammansmältande med den oändliga skönheten samtidigt
som j aget, personligheten, icke försvinner utan
tvärtom når sin fulla rikedom, sin fulländning.
Distinktionen mellan oändlighets- och
personlighetsmystik har genom Söderbloms geniala
analys blivit commune bonum. Men härtill
kommer ännu en distinktion, som är lika
betydelsefull. En oändlighetsmystik förenas i vanliga fall
med en filosofisk idealism — t. ex. i romantiken
•— under det att personlighetsmystiken hör
samman med en filosofisk realism, d. v. s. en
filosofi som ger rätt åt det ”sunda förnuftets”
outrotliga visshet om att vi får kunskap om
en verklighet omkring oss och genom vår
kunskap kan orientera oss i denna verklighet. Den
blå översvinnligheten och bortsmältandet i
känslor får sin ersättning i en robust
jordiskhet, i en kanna mörkt öl eller i det opoetiska
Kalmare Nyckel.
I en av sina mest svårtolkade dikter talar
författaren till någon som han kallar
”Främling”.
-— Bränn dig in, o havsvåg,
i mitt hjärta,
upptag mig i din svalka,
du sky av eld.
Att möta dig, främling, på nytt
under brinnande segel.
Att möta, att uppgå
att vara vad jag aldrig var
att leva
endast som bild i dina ögon
som blodkropp i ditt blod
under vindens lågor.
Så bliv mitt liv:
tänd mina slocknade händer.
Så var min död
min brinnande sky
den fåfänga flyktens
trötta andhämtning,
o främling,
du gåta och låga
under brinnande segel.
Det är här två motiv, som kämpar med
varandra. Det ena: att uppgå som droppen i
havsvågen, att bli en bild i den älskades öga, en
blodkropp som föres omkring i ådrorna. Det
andra: ”tänd mina slocknade händer”. Detta
är motsatsen till det förra. ”Under de
brinnande seglen” förbrännes icke personligheten
till aska utan ges tvärtom nytt liv, de slocknade
händerna ”tändas” på nytt.
I dikten ”Blott icke samma ensamhet” är det
isoleringen, instängdheten inom det egna jagets
gränser, som är fienden. Isoleringen måste
sprängas.
— Ja, visst vet jag, vet jag:
kärleken jag smeker
är blott läppars kärlek till sig själva
vindlös ro och strandens trygghet.
Må då stränder sjunka
må då läppar krossas.
Vad som helst av blod på händer
lommens skri och
kniv mot öppet öga,
vad som helst blott icke samma
ensamhet på nytt.
I människans isolering — inte i första hand
som en filosofisk teori — utan som en
individens innestängdhet i sitt eget jag, i sina egna
känslors kretsgång, är ångestens centralpunkt.
En sådan jagets isolering kretsar Sartres
existentialism ständigt omkring, den kan hos
honom aldrig genombrytas, och därför är
3 BLM 1950 II
113
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
