Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Lechard Johannesson: En modern diktares verklighetsupplevelse. Karl Vennbergs ”Fiskefärd”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LECHARD JOHANNESSON
ångesten absolut, oövervinnelig. Vennberg har
en helt annan grundinställning.
Men ännu så länge är det inte riktigt klart,
hur gemenskapen och samtidigt bevarandet av
det egna jaget skall kunna förenas, skall kunna
hållas samman. Det är en kamp på två fronter
som samtidigt måste föras till slut.
Med den ene av dessa fiender kämpar han
i dikten ”Du måste värja ditt liv”.
Du måste värja ditt liv där
— skräckens skugga
rör vid din höft
och du ropar till fjäril och mossa
att frälsa dig för Guds hjärtas
barmhärtighets skull,
längst inne i dunklet
måste du värja ditt liv.
Skräcken kommer av ”dunklet”, av att jag
ej ser faran men ändå förnimmer den,
uppslukas av den, av något som vill förgöra mig.
När jag ser faran är skräcken borta, även om
rädslan är kvar. Mitt jag samlar sig till
antingen flykt eller strid. Skräcken kommer av
att jag håller på att uppslukas av mörkret, av
dunklet, av försvinnandet.
Men även ”längst inne i elden” och ”längst
nere i djupet” måste jag värja mitt liv, min
personlighet, mitt jag.
Ännu några rader måste här anföras:
— Där havsytan sluter sig
som en svepduk av siden
kring dagsljusets slocknande strålar,
bland gallerverk och urnor
där iskylan kramar
hörseln ur ditt öra
synen ur ditt öga,
längst nere i djupet
måste du värja ditt liv.
Här är det ingen oändlighetsmystik som
lockar, här är det ingen dunkel idealistisk
filosofi som föresvävar diktaren. I sinnenas
kontakt med verkligheten bevarar jag mitt liv,
min själ, samtidigt som jag har besegrat
ensamheten, isoleringen, idealismens solipsism.
Hur allt detta sammanhålles i några
expres
siva bilder ger slutstrofen ett grandiost
uttryck åt:
— Längst nere i djupet
längst inne i elden.
Dunklet tillhör du
och havets höstblom,
elden tillhör du och vårens
störtande skimmel,
men intill dödens linje
är kravet ett
och valet ett:
själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv.
Frågan är ännu inte besvarad, hur jag på
en gång skall kunna värja mitt liv, min
personlighet, mitt bland alla de dunkla krafter som
vill besegra mig, vill uppsluka mig i dödens
tystnad — och ändå inte innestängas i
isoleringen.
I sin storslagna ”Lärodikt om senromersk
poet” har diktaren något väsentligt att säga på
denna punkt.
Ausonius, läkarsonen från Bordeaux, kan
skriva passabla ”hexametrar om sällskapslivets
bagateller”. Det är en typisk, välmående och
inbilsk kälkborgare, ”ståthållare i Illyrien och
slutligen konsul”, och man kunde om honom
säga, att han inte ”pressade livet på de yttersta
tingens hemligheter”.
Men en gång har han väl ändå lyssnat till
ett lönnligt budskap, ”strömmens viskningar
om strömmens mening”?
— Var inte detta just
din levnads hemlighet:
en gång, endast en gång lämna vägen,
stiga ut i djupa skogar,
i det tysta ljuset
mot en ordlös ström
och sjö där ingen bölja rör sig
och söka där i dis på branta stränder
urgamla blommor,
en gång begråtna namn på kungar.
Och sedan återvända från dessa sorgens fält,
till epistlarna och epigrammen,
till hyllningsvers åt rätterna på bordet,
städerna i världen och imperiets cesarer.
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
