Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Åke Runnquist: Fakirens föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAKIRENS FÖREGÅNGARE
här betydligt kortare, först i fjärde upplagan,
av 1872, har ett längre parti tillkommit, som
gjort den identisk med den femte och sista
upplaga från 1878, som vi sysslat med. Första
gången detta avsnitt förekommer, alltså 1857,
innehåller emellertid dess titelblad uppgifter
om författaren, som senare bortfallit. Han
uppges vara tysk och bära pseudonymen
Alcibia-des; boken är alltså en översättning. I tyska
boklexika har jag visserligen inte lyckats finna
någon titel som helt överensstämmer med
översättningens, men Alcibiades, som egentligen
hette E. A. T. Bade, var en flitig författare
av ”Kathechismus fur Eheleute” och liknande
handböcker, varför det inte förefaller orimligt
att han författat även denna.
”Sak-språket” är den enda avdelning, vars
författare med säkerhet kan utpekas; första
gången avsnittet ingår, vilket likaledes är 1857,
står hans namn på titelbladet. Han hette K. E. V.
Höökenberg1 (1808—1869) var student i Upp-
1 Den biografiskt intresserade bör inte förväxla
Höökenberg med en annan medlem av samma nu
utdöda adelsätt, hans farbror Knut Georg, som också
innehade tjänst vid telegrafverket, av mer blygsam
art och på Västkusten, men suspenderades, bl. a.
därför att han seglade för mycket på tjänstetid. Mest
bekant har han blivit emedan han på ett fyllslag 1817
råkade säga att Gustaf IV Adolfs son vore Sveriges
rätte konung, vilket renderade honom en dödsdom.
Den förvandlades sedan till livstids fästning, men hur
det sedan gick med den arme mannen, om han
någonsin fick nåd för sina förflugna ord eller hur länge
han satt inspärrad, det vet ingen.
sala, löjtnant vid Hälsinge regemente och
senare chef för en optisk telegrafstation i
Stockholm. Av allt att döma var han en muntergök
av mycket expansivt slag, som via småtryckerier
i svenska landsortsstäder spridde floder av
putslustighet och visa råd över sina landsmän,
handböcker i drömtydning, amatörtrolleri,
matlagning, umgängeskonst (byggd på
Hava-mal) och t. o. m. frågesport för familjen, med
lätta pornografiska inslag bland svaren.
”Sakspråket” utgav han 1854, men i fortsättningen
förenades dess öden med ”Från hjerta till
hjerta”.
Dessa skrifter tillhör ju kuriosans vidsträckta
och något träskartade område. Det intressanta
med dem är emellertid att de visar att Fakirens
pose och några av hans stilistiska grepp funnits
redan tidigare. I fråga om Alcibiades är det
väl tveksamt om han avsett att skämta eller
helt enkelt var en sträng tysk magister, medan
Höökenbergs lilla rådgivare påtagligen skrivits
med tungan i mungipan. Att Fakiren känt till
”Från hjerta till hjerta” lär vara svårt att
bevisa. Överensstämmelserna på så ovanliga
områden gör emellertid att man med en viss
rätt kan förmoda det. Härav minskas givetvis
inte Fakirens egenart, lika litet som t. ex.
Chaplin kan anses mindre originell för att han
delvis byggt upp sin filmgestalt på knep som
han i sin ungdom lärt av andra varietéartister.
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
