Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Alfred Kazin: Brev från New York. Översättning av Torsten Blomkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED KAZIN
var likadana i New York och har rest till Afrika
bara för att komma från sig själva. Vid ett
annat tillfälle gör mannen ett trevande försök
att inför sig själv urskulda sin overksamhet
och säger nedslaget att han ju i alla fall inte
kunde skriva om sitt liv så länge han levde det.
Men det är uppenbart att inte heller detta
förklarar någonting; och när det skulle ha varit
så naturligt och lätt att i förväg låta vaccinera
sig, kan inte heller hans död i tyfus förklaras
av något annat än hans egen likgiltighet. Nej,
det finns inga ”orsaker”, finns inga
”förklaringar” på deras andliga förlamning som kan
vara hälften så betydelsefulla som
förlamningen själv och det än farligare förhållandet
att den nu är vår tids sjukdomssymtom. Vår
tids, därför att ju mer världen blir en enhet,
desto mindre kan vi gå upp i någon viss del av
den. Och ett sjukdomssymtom därför att ju mer
vi lider av världen, desto mer lokaliserar vi
världen bara inom oss själva, känner oss
ständigt hotade, alltid i fara och därför som ett
tomt intet — en ”automat eller karikatyr”, som
hustrun säger i boken.
Men mera djupt liggande än allt detta, och
bokens verkliga filosofiska huvudtema,
förklaringen till titeln, är den illusion personerna
hyser att detta ensamhetstillstånd är liktydigt
med verklig individualitet, att var och en för
sig, fullständigt ensam med sig själv och den
andre, kan tränga igenom ”den skyddande
skyn” med hjälp av en stor, enskild, skapande
vision liknande konstnärens eller mystikerns.
Denna illusion hyser inte bara romanens
personer; också författaren delar den. Och den är
särskilt kännetecknande för vår mest
avancerade amerikanska litteratur just nu. I själva
verket är det, som jag har funnit, det intensivt
självupplevda hos dem — deras känslobördor
— som gör dem intressanta, inte deras förmåga
att uttolka. De lever i en högt utvecklad teknisk
civilisation men står moraliskt utanför den, de
behärskar världen men kan inte älska den och
blir därigenom verkliga ”outsiders” och som
mänskliga varelser flyr de från sin ensamhet
— som de inte kan finna någon politisk lösning
på — genom att identifiera den med skapande
individualitet. Men man måste vara förtrogen
med världen innan man kan höja sig över den,
annars vet man aldrig om man talar om det
viktiga eller det oviktiga. Man måste, likt
Valéry som så länge grubblade över Medelhavet
i Séte, ha en egen värld innan man kan komma
förbi ”den skyddande skyn”. Det som gör
amerikanska författare så värdefulla är att de
uttrycker något av den hemlöshet alla
människor, särskilt i en tid av ständiga kriser som
vår, känner inför den värld de lever i. Men
denna hemlöshet är inte av samma art som den
”själens flykt” Kierkegaard talar om i slutet
av ”Enten — eller”, den är inte
människosjälens O altitudo! då den spränger sig lös ur
kroppens fängelse. Den är en mer speciell och
— trots ett sådant omdömes gammalmodighet,
måste jag tillägga — en mer socialt
betonad oro. Den har ett inte ringa samband med
våra amerikanska erfarenheters hela karaktär.
Den beror snarare på att den amerikanska
miljön misslyckats med att vinna sympatier hos
dess intellektuella än på metafysiskt grubbel
av människor på drift i världen. Ju mer vår
tekniska civilisation frigör de intellektuella och
låter dem gå sin egen väg för att lida i och
för sig själva, desto mer avlägsnas de från all
grundlig utforskning av just denna civilisation.
Det är paradoxen i vår allvarliga litteratur.
Men när allt kommer omkring, är det inte ur
harmoni och självbelåtenhet nittonhundratalets
goda böcker har vuxit fram utan ur en kamp
med makter som individen själv inte fullt kan
förstå. Det är därför ”The Sheltering Sky”
träffar en öm punkt. Men vi skall inte låta lura
oss: trots den afrikanska öknen, de förfallna
hotellen, de outgrundliga infödingarna, trots
myten om en sexualitetens fest under solen, är
skyn fortfarande inhemsk; denna bok handlar
om ett mycket gammalt amerikanskt problem
som européerna nu förstår bättre än någonsin,
vilket dock inte i mindre grad gör det till vårt.
Översättning av Torsten Blomkvist
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
