Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Wolfgang Borcherts knappa men intensiva
livsverk presenterades för jämnt ett år sedan i
denna tidskrift av Per Erik Wahlund. Hans enda
skådespel, ”Utanför dörren” (”Draussen vor
der Tur”) hade då givits på mer eller mindre
sönderskjutna scener i hela Västtyskland och
i Bengt Anderbergs översättning i svensk radio.
Sedan dess har det stigit också över engelsk
och amerikansk scen — i New York med Erwin
Piscator som iscensättare — och nådde denna
månaden den svenska i Linköping, (6 jan.),
Norrköping och Stockholm
(Boulevardteatern 24 jan.). Formellt sett erbjuder det föga
absolut nytt. Byggt som en serie
replikväxlingar mellan den hemvändande soldaten å ena
sidan och å andra sidan representanter för de
krafter som betyder något i hans tillvaro (de
demoner som plågar honom, frestas man nästan
säga) står det helt i den tyska expressionistiska
traditionen från Buchners ”Woyzzek” och
Tol-lers ”Die Wandlung”. Men varför skulle
Borchert ha sökt en ny form? Och hur skulle
han ha fått tid med det? Sådant tillhör
övermätta kultursituationer, där andens blomster
trängs och bleker ut varandra, inte
ruinstäderna, där var dikt, var teaterföreställning i
och för sig är ett äventyr. Där tar man det
man hittar och som underbart nog finns kvar
av det gamla och använder det på nytt för nya
kombinationer. Och vilken form kunde bättre
än den expressionistiska passa detta glödheta,
desperata och illusionslösa innehåll, så starkt
i släkt med Buchners och Tollers?
Den hemvändande soldaten. Vi såg efter
förra världskriget hans tragedi tolkad av
Re-marque och sagde Toller, och — i
fransk-klassiskt maner — av Raynal. Den låg i att allt
var så hemskt oförändrat därhemma, samma
små mål, samma gamla utsugning och samma
fasthållande vid betydelselösa ceremonier,
medan tomrummet efter den förvunne redan hade
grott igen och ingen egentligen kunde förstå
att han tyckte allt borde vara annorlunda, hans
känsla av oerhörda omstörtningar och osonad
skuld. Här inställer sig nu en variation, men
den visar sig vara av mer underordnad
betydelse än man skulle tro. Soldaten av 1945
finner att det totala kriget gått fram lika
skoningslöst över hembygden som över fronten.
Där hans ungdoms lek- och kärleksplalser låg
är det ruinhögar och i hans hem bor nytt
hyresfolk; hans hustru har sökt en annan man och
hans föräldrar är borta, denazifierade och
likviderade. Men mer tillrätta finner han sig ju
inte för det, förfrämningen är lika fullständig
som 1918, när allt var sig alltför likt. Soldaten
bär förtvivlans svarta gasmaskglasögon och
blir inte kvitt dem, kan inte anpassa sig efter
råttornas jakt på brödbitar, som man kräver;
och griper han efter en ny kvinna som
erbjuder sig så förgriper han sig på en förlorad
kamrat med bättre sätt. Skall man kunna finna
någon verklig generationsskillnad i innehållet,
så ligger den väl utom i bytta namn och årtal
mest i den skärpta känslan av egen skuld,
medan den förlorade generationen 1918 mera
ensidigt slog in på ett utåtriktat, samhällskritiskt
spår för förebråelserna. Söker man åter en
skiljande formell nyans, så ligger den väl i
en trots allt mer lyrisk, mindre fränt dramatisk
ton, med konstfull användning av
replikupprepningar i samma syfte som rim, eller som
tongångsupprepningar inom musiken.
I Norrköping-Linköping spelades
huvudpersonen, Beckmann, av den unge John Harry son,
i Stockholm av Toivo Pawlo, som därmed nådde
en ny toppunkt i sin uppstigande
skådespelar-bana. Han hade anlagt en raggig mask av
frontvrak i illasittande soldatkappa och fick
fram sin förtvivlan och resignation genom låga,
svävande, men inträngande tonfall, klokt
sparande röstforceringarna för enstaka
utbrotts-scener, där verkan då blev så mycket större.
Borcherts svenske introduktör är som nämnt
Bengt Anderberg. Dennes egen debutpjäs, en
Hamletvariant, som författaren själv kallar den
i undertiteln, uppfördes den 2 jan. på Studion
i Göteborg under namnet ”Förrädaren”.
Första scenbilden för oss inte precis till
Kron
4 BLM 1950 II
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
