Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
borgs vallar, men till något liknande, till
slottsterrassen utanför palatset i något
hemmakon-struerat krigförande envåldsrike, besläktat med
det som är skådeplatsen i ”Kain”. Det är tidig
morgongryning och vakten skiftas, som i den
shakespeareska Hamlet. Kejsarens brorson
Georg kommer ut rätt väl beskänkt tillsammans
med en kamrat och vädrar sitt oppositionella
kätteri och sitt hat mot farbrodern i frispråkigt
parodiska skåltal inför den nedsmälta statyn
av någon patriotisk hero, som stått i brons
här ute innan kulbristen blev alltför akut. En
spöklik gubbe uppträder, men han visar sig
vara av kött och blod den här gången, en
revolutionär affischuppklistrare, en gengångare ur
den unges forntid, men en manare till handling
samtidigt i all sin överlevenhet. Så flyttas
scenen till fronten, till högkvarteret, och kejsaren
själv och två kvinnor förs in i intrigen. Det är
två systrar, den ena är kejsarens älskarinna,
den andra Georgs officiella fästmö, men han
blir klar över att det inte är henne han mest
åtrår, utan den andra, den förbjudna.
Svartsjuka och erotiska skuldkänslor flätas in i
oppositionen mot den meningslöst grymma
världsordningen, alldeles som hos Borchert,
och för övrigt också redan i ”Kain”. När
Ham-let-Georg omsider skall strama upp sig till
handling, därtill manad av den äldre systern,
som numera fattat och besvarat hans känslor,
så kommer handlingen att inskränka sig till
att han i berusat tillstånd skjuter sönder
kejsarens porträtt och får förlåtelse för det; och
när sedan saken skall göras om på allvar så
finner han att den store bara är en människa
som han själv, och det i sämsta mening, lika
hetsad, lika driven av tillfälligheter och av
tvångsmässiga drömmar om det orimliga.
Slutscenen visar dem båda, mördare och mördad in
spe, sittande och hånskrattande tillsammans åt
hela ynkedomen medan ridån faller — åt det
kapsejsade dådet, åt varandra och åt sig själva.
— Redogörelsen för dramats ingredienser vore
svårt ofullständig om man inte nämnde de
festliga parodiska batalj scener, där f. d.
tvångsutbildade beredskapsfänriken Anderberg
släpper lös sitt kainistiska hat mot allt vad
befälsföring heter, i form av ett bisarrt gyckel,
precis som det brukar ske i drömmen.
Naturligt nog är det inte i första hand dess mörderiskt
blodiga sida, som väcker hans känslor, som
hos sergeanten Beckmann, utan fastmer det
uppstyltade, det bluffartade, det meningslöst
förfäade, den där faktorn som lätt tör bli
ge
mensam för all militarism, den må ligga i krig
eller bara stå på beredskap.
Om man mot detta drama skulle rikta den i
och för sig sakligt riktiga anmärkningen att
det saknar stringent byggnad och flyter ut åt
olika håll, så skulle anmärkningen vara föga
värd, därför att stringens inte alls är vad
Anderberg söker. Från privata diskussioner med
honom vet jag att han lika mycket som den
åldrande Strindberg avskyr det
urmakarmäs-sigt välberäknade och slätslickade i
dramatiken, det ”alltför skickliga” hos en Ibsen eller
låt oss säga en Arthur Miller. Han vill ha in
känslan av improvisation, naturvuxenhet,
vildskog. En poesi av den arten är också vad
”Förrädaren” i all sin litterära cerebralitet
har som största tillgång. Det är en debut som
imponerar mer genom de nya vägar den söker
än genom de fel den undviker; mera genom
ovanligheten av sina förtjänster, än genom
deras storlek. Framförandet på
göteborgsstu-dion var i mitt tycke mycket gott, med en sorts
enkel empirestil i rena svala färger
genomförd av Knut Ström, och med de båda manliga
huvudrollerna förträffligt spelade av Claes
Thelander och Kolbjörn Knudsen. Det slitna
omdömet ”man har aldrig sett dem bättre”
torde kunna tas fram med hög grad av
bokstavlig sanning. Det enda j ag har emot
Thelander (eller regissören?) var att han läste
känslo-löst såsom citerande ur en skolbok vid den
höjdpunkt i dramat, då hans tal glider över i
den shakespeareska Hamlets blankvers — här
om någonsin skulle det drömlikt, öververkligt
inlevda varit med, för här är klaven till hela
pjäsen. — Men naturligtvis var allt detta för
ovanligt och säg gärna sofisticerat för att kunna
bli någon stor publiksak. Efter ett tiotal
föreställningar fick programmet läggas ned och
man återgick till ”Arvtagerskan” (The Heiress),
som försiktigt hållits på lut i reserven. (BLM
dec. 1948.)
Anderbergs ”Förrädaren” är rätt kort. Som
förpjäs gavs Stig Dagermans
”Upptäcktsresanden” som refererades från Hälsingborg i en
föregående krönika. Här var både Thelander
och Knut Ström enligt min mening mindre
lyckliga; de skioptikonbilder, som den senare
infört som fond för de olika scenerna, i öknen,
i djungeln, på floden o. s. v., bromsade upp
fantasin och rörelsen, och jag skulle tro att
Maths Johanssons helt tomma rundhorisont där
var riktigare. Men annars kom de positiva
egenskaperna väl fram i det lilla stycket, som
i all sin enkelhet (och tack vare den) enligt
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
