Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Scenbild av Carl-Johan Ström till ”Så tuktas en argbigga”
min mening hör till det mest verkningsfullt
dramatiska och progressiva som Dagerman har
skrivit.
Tre andra nordiska nyheter, en norsk och
två svenska, men av mycket olika kvalitet, har
sedan sist stått på Dramatens program.
Helge Krogs enaktare ”Kom in!” (Lilla
scenen 20 jan.) är mästerverket bland dem.
Det var också i långa stycken en alldeles
mästerlig föreställning, med ett sådant där
bländande samspel mellan de djupa och äkta
artisterna Hugo Björne och Elsa Widborg, som
det är en nåd och oförglömlighet att någon
gång i livet få se. Synd att teatern inte slagit
till och satt in en toppartist också i den tredje
lilla rollen, en Teje eller Tidblad. Det var inte
alls något fel på den typ som Dora Söderberg
framställde, en hurtfrisk och hjälpglad
hushållerska, som kommer med matvaror och en ny
stor fin fotogenlampa till de båda gamlingarna,
vilka sitter i sin skrabbiga stuga längst ut mot
havet, men som får dem emot sig och finner
bäst att hastigt fly, när hon har råkat tumma
oförsiktigt på deras käraste dröm och
önskefantasi, den om sonen, som skall komma
tillbaka med rikedom och härlighet en ödslig
stormnatt. Men i konsten att ta och ge, i det
där vibrerande som lever med i replikernas
skiftningar, står bon ju inte alls på samma nivå
som de båda andra. Nu spolierades det
helhetsintryck av något slutgiltigt skönt, som låg inom
räckhåll. Nu levde det bara över dialogen i
pjäsens början, då de båda gamlas samtal rör
sig skenbart om ditt och datt, om tall och bj örk,
men i grunden om den eviga maktstriden
mellan man och kvinna; och så i pjäsens slut, när
de blivit ensamma igen, och hustrun i
döds-yrselns förvirrade tal röjer för mannen vad
han väl vetat förut, men alltid trängt ifrån sig
bland andra obehagliga
verklighetsingredien-ser, att det inte alls är han som är far till den
dyrkade sonen Elias, utan en helt annan. I all
sin knapphet rymmer den lilla enaktaren så
mycket dramatik, så stor människokunskap och
sådana perspektivimpulser att den utan
reservationer får räknas till toppunkterna inom den
nordiska dramatiska litteraturen.
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
