Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Prins Wilhelms ”Vrakgods” på Dramatens
stora scen (28 dec. 1949), framstår som rena
amatörar betet vid en jämförelse, även om det
finns saftiga dramatiska ingredienser här också,
och havshorisonten här som där spelar med
utanför knutarna. Dock finner jag farhågorna
överdrivna hos den recensent i författarens
egen tidning (märket S. S—r.) som tyckte att
teatern rent av gjort författaren en svår
björntjänst genom att ta upp stycket. Så farligt var
det väl inte. Vi har så många gånger sett
perfekt tillverkade dramer amatörmässigt spelade,
att den omvända upplevelsen gott kan vara värd
att göras. Och det stycke som ger anledning
till sådana manifestationer som Olof
Sandborgs härlige filur till fiskargubbe och
Maj-Britt Nilssons otroligt underbara skärflicka i
pjäsen, och varför inte också till Olle Larssons
suggestiva scenbild, det stycket har inte tagits
upp helt förgäves och kan inte vara absolut
renons på kvaliteter. Det rör sig om en
romantisk flyktings- och spionhistoria i den sista
fredssommarens ljus i yttersta havsbandet. Sen
är det förvisso sant att författarens smak är
minst sagt osäker, än trampar pegasen i grus
och än i sötsliskighet; på slutet kör den med
en saltomortal ner i rena melodramatiska
pekoralet, vilket med några obetydliga tygelgrepp
borde ha kunnat undvikas. Men en viss
balladaktig flykt var där onekligen.
Gösta Sjöbergs ”Flickan på vinden” (27
jan.) har minst lika starka amatörmässiga
drag, men saknar därtill dessvärre dygden av
samma korthet. Det positiva är här att pjäsen
bjuder tillfälle stöpa originella scengubbar.
Inte för intet har Gösta Sjöberg dramatiserat
”Kvartetten som sprängdes” och har han ej
broderns lyriska känslighet så har han något
av samma fantasins frodighet, när det gäller
figurer och situationer. Det ynglar i själva
verket alldeles för mycket. Gags och allsköns
krumelurer rörs ihop. Kärnan fattas. Och dialogen
kunde vara bättre. Samma sak sägs utan rytm,
och handlingen står ofta stilla. ”Flickan på
vinden” är en liten dödsmärkt arbetarflicka
uppe i ett vindsrum i Staden mellan broarna.
Det är om hennes känsla för en viss direktör
Yppercrantz och förädlande inflytande på
densamme som stycket rör sig. Flickan spelades av
Ulla Smidje, bra nog, men knappast lysande,
och lysande, självlysande är just precis vad
hon behöver vara om pjäsen skall helt kunna
räddas. I Yppercrantz roll hade Anders
Henrikson satts in, och här hade författaren nog
ej kunnat få någon bättre. Där var
ridderlig
het och oförbrännelig optimism utan några
stora choser. Bland bifigurerna märktes
återigen Olof Sandborg, som en sorts de folkliga
förlagens frejdige amatörfilosof, Olle Hilding
som en kringschasande hyresvärd och Elsa
Carlsson som ”Glada moster”, en effektiv
väl-görenhetsinsamlingsmaskin, som drog ned
folkets jubel i mer än en scen. Men där var som
sagt för mycket av allt, utom av klara linjer.
Ibland karaktärskomedi, ibland fars, så
ansatser till tragedi och sensationsthriller, med
utmynnande i en sorts fiktivt mysteriespel, men
intet av allt detta med riktig äkthet och
täckning. Och fast levande modell nog nyttjats för
många av figurerna, så håller de inte över lag.
Av alla de många poeter undertecknad har
träffat i levande livet, har jag aldrig sett en
enda som gått omkring och citerat sig själv,
eller med annat än illa dolt obehag har hört
andra göra det. Konstigt att den där sj
älv-citerande kurren — som Olof Bergström här
hade hand om — skall förekomma i
andraklass-litteratur så ymnigt, att han nästan kan
utnyttjas som reagens.
Så till den klassiska repertoaren. Dess
tyngdpunkt hör denna månad hemma i Göteborg
där Josef Halfen den 1 jan. satte upp
Shake-speares ”Så tuktas en argbigga” (”Taming of
a Shrew”) på Stadsteaterns stora scen. Kanske
det allra märkligaste i denna föreställning var
dekoren, som signerats av Carl-Johan Ström.
Den utnyttjade i stor utsträckning i luften fritt
hängande dekorationselement (t. ex. några
fönsterposter) ungefär som Stellan Mörner
gjort för ”Trettondagsafton” och ”Apollon
från Marsac” på Dramaten, fast med ett
måleriskt anslag av helt annat kynne. För övrigt
hade stora delar av stycket utformats halvt
som danspantomim, om i efterfölj d av Barrault
och hans koreografiska lärofäder må vara
osagt, men i alla fall något däråt. Goda idéer
i fråga om rörelseschema och uttrycksrörelser
saknades inte, vad man saknade var snarare
den tekniska perfektionen, och så en lämplig
musikalisk ledsagning. Huvudrollerna hade
anförtro tts åt Erland Josephson och Ulla
Zetterberg. Han spelade ut en käck ridderlighet
under och vid sidan av domptörlaterna, och
hon lät under sitt argbiggeri skymta ett behov
att få beundra en jämnställd karlakarl som
gjorde att man kunde begripa att paret ändå
var som gjort för varandra. Så avväpnades
något litet den sadistiska snorkigheten i pj äsen
för denna gången, medan avväpnandet genom
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
