Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
en gnutta ironi i slutmonologen annars brukar
komma till användning. Den fick i stället klinga
ut in bona fide nu. Att avväpna den
övermåttliga snorkigheten är ju alltid problemet med
”Argbiggan”. Det var svårt nog i alla fall, i
den akt, som spelar i Petruchios hem, där
drängarna satt samlade som flinande demoner
med den suggestive men hemske Bertil
Anderberg (Grumio) i spetsen, och där en makaber
sugga fick flyga upp och bita den olyckliga
bruden i baken i förbifarten, såsom om inte
brudgummens svält- och klädestortyr hade
varit nog. — En figur som man kommer att
minnas av de många är Sven Milianders
svart-topphattige utombys fader, en dråplig skapelse;
så mycket mer som man sällan har fått se denne
numera rätt sparsamt framträdande, en gång
så betydande artist i komiska roller.
Malmö Stadsteater har å sin sida på
Intima Scenen (20 jan.) fört fram Anton
Tjechovs skådespel ”Tre systrar”. Liksom
”Argbiggan” är väl denna pjäs alltför
litteraturhistoriskt välkänd för att här behöva
refereras. Den gick senast i Sverige vid nyåret 1946.
(Nya Teatern i Stockholm.) Regissör nu var
Bengt Ekerot. Den anmärkningsvärdaste
behållningen från malmöföreställningen, utom
vad pjäsen i sig själv alltid ger, var väl Erik
Strandmarks enrisbuskige gamle fältläkare.
Men man bör kanske också nämna Gunnar
Ekström, Jan-Erik Lindqvist och Per
Björkman för deras insatser. Damsidan var svagare
besatt än jag sett i andra föreställningar, och
i fråga om ton och tempo hade funnits
åtskilligt kvar att eftersträva.
Ett Tjechovprogram av helt annan karaktär
och läggning har satt sin prägel på Lilla
Dramatens kvällsföreställningar under månaden.
Under samlingsrubriken ”Spektakel från
sekelskiftet” har där givits farserna ”Björnen” och
”Tragiker mot sin vilja”, utökade med Georges
Feydeaus ”Fruns salig mor”, en av
sängkammarfarsernas den gången så livskraftiga,
numera saligen avsomnade släkte. En liten herre
i preciöst uppvridna mustascher och
flanörkostym kommer in och sätter sig vid pianot
och spelar valser och ”Jungfruns bön” rubato,
så går ridån upp och det hela sätter i gång med
överdådig sprall och gott humör. Mycket nätt
och lustigt i Mimi Pollaks alltid lika spirituella
regi — men såg spektaklet vid sekelskiftet
verkligen ut så? Näppeligen. Redan den första
scenbilden, där man på samma gång ser samma
hus både ute och inne skulle ha chockerat
sekel
skiftets publik lika starkt som pianistens
okristliga rubato. Tjechovs farser gick kanske an
i Tyskland och Ryssland vid den tiden, men
i Frankrike och Sverige hade de ännu inte
gehör, utan ansågs okultiverat burleska. Och
spelstilen i Feydeau ... undertecknad var inte
gammal nog att få gå på farser vid sekelskiftet,
men man hörde ju senare vad de äldre tyckte
och senterade, och vad denna uppsluppna,
livliga och flängande farsstil beträffar så minns
jag mycket väl när den kom in. Det var
omkring 1915, med Avery Hopwood m. fl., och
den kallades då för den amerikanska farsstilen,
just i motsättning mot den dittills
allena-rådande franska, som var på en gång mycket
diskretare och mycket lascivare. Nej låt oss
erkänna att detta är spektakel på femtitalet —
en smula spektakel med sekelskiftet, eftersom
det roar oss, men först och främst något som
hoplagats för att få en förevändning att släppa
gäcken loss nu. Inget ont i det. Man unnar sig
själv att få se Holger Löwenadler björna och
Åke Claesson och Gunnar Björnstrand att le
ett fånigt leende en gång mellan de allvarliga
karaktärsstudierna — och först och sist unnar
man Eva Dahlbeck att få visa upp för
stock-holmspubliken vilket glittrande temperament
hon har och vilken suverän sprall hon kan
sätta — något som hon nästan aldrig har fått
göra där i stan för alla bedrövliga tragiska
skökoroller (i ”Tartuffe” bara — i Malmö
mera, som Portia). Hon är strålande helt
enkelt.
Till sist är att nämna Vasateatern i
Stockholm med ”Harvey” av sagoboksförfattarinnan
m. m. Mary Chase från Denver, U. S. A. —
en litet sagig komedi om en vänlig alkoholist
som har en vit fantasikanin i människostorlek
till närmaste vän och umgängeskamrat. Hans
anhöriga vill sätta in honom på hospital, men
där sker förväxlingar och till slut är det han
som sätter kaninen på psykiatrikern i stället
för tvärtom. Sensmoralen är ungefär den att
världen vore odräglig utan litet oförarglig
flugighet och att vi gärna kan låta sådan vara i
fred. Huvudrollen spelades av Max Hansen,
viktiga sidoroller av Gull Natorp och Viveka
Linder, som visade stor färdighet i att intaga
exponerande attityder. Max Hansen är ett
fenomen. Knappast någon svensk skådespelare har
den suveräna skickligheten på repliken som
han. Han kan väcka en skrattsalva över hela
salongen utan att ha ett dugg roligt att säga,
bara på sitt sätt att ta ut detta intet, och kan
stanna skrattsalvan vilket ögonblick han vill och
133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
