Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
få den att efterföljas av andlös tystnad utan
att ha ett dugg mera lyssnansvärda ting att säga.
Men vad använder han denna enastående
domp-törförmåga till? Inte i tjänst för någon
rollkarakteristik. Bara som självändamål, för sin
egen skull, till intet. Hans trick eller slöhet att
inte ens lära sig svenska ordentligt efter så
många år är ju typiskt—antingen det sen tjänar
som bekväm pluspoäng, som beslöjande hölje
för svagheter eller av ren lättja. Det hindrar
i varje fall varje någorlunda djupplöjande
tolkning av en roll. Inte på grund av hans virtuosa
spel, utan i trots av detsamma får man via
replikernas ordalydelse läsa sig till att denna
komedi verkligen är något mer än en
uppvis-ningsplattform — att den har en linje, och till
och med en mening som kunnat motivera ett
Pulitzerpris och att pjäsen spelas t. ex. på
Na-tionalteatret i Oslo.
Ännu vore att tillägga något om en och annan
föreställning, framför allt den svenska
presentationen av Tennessee Williams ”Summer and
Smoke”, på svenska kallad ”Stenängeln”. Men
därmed måste anstå till nästa krönika. Som
förmildrande omständighet får anmälaren anföra
att han tillbringat en ej ringa del av månaden
på utrikes ort, närmare bestämt vid norsk
teaters hundraårsjubileum i Bergen — något
som också i och för sig kunde ge anledning
till betraktelser, vilka dock även de får vänta
till ett annat sammanhang och tillfälle.
TEATERBREV FRÅN PARIS
av
C. G. BJURSTRÖM
Paris’ teaterdirektörer och teaterpublik har
upplevat en ovanligt dyster höst. Det ena
skådespelet efter det andra har måst skyndsamt
avlägsnas från affischen. Comédie Frangaise
gjorde ett dundrande fiasko med sin påkostade
uppsättning av ”Jeanne la Folie” av Francois
Amann-Jean. Pjäsen föreligger nu i tryck och
bekräftar vid läsningen det enhälliga omdöme
kritik och publik fällde efter premiären: ”hur
är det möjligt att ett så ihåligt och pretentiöst
stycke kunnat sättas upp på Frankrikes
natio-nalscen?”. Jean-Louis Barraults uppsättning av
Fernand Bruckners idéfattiga historiska
skådespel ”Elisabeth av England” gick samma öde
till mötes. Det uppsluppna och trevliga
teatersällskapet Grenier-Hussenot har tvungits att
efter omkring tio föreställningar lägga ner
Alfred Adams nya komedi ”La fete du
gouver-neur”. Roger Blin spelade ”Spöksonaten” för
tomma hus, Grommelynck’s ”Carine” visade
sig inte tåla en repris och Marcel Achards nya
tragiska komedi ”La demoiselle de petite
vertu” lyckades framför allt övertyga
åskådaren om att författaren är en mycket gammal
man som skrev sina bästa pjäser i början av
t j ugutalet.
Det är först omkring jul man kan säga att
någonting har hänt i Paris’ teaterliv. Först och
främst den mycket efterlängtade ”Les Justes”
av C amus. Pjäsen hade även kunnat heta ”Les
mains propres”. Den handlar om de ryska
terroristerna år 1905, vilka förtvivlat kämpade
för att förbli rena från allt hat och alla låga
tankar i striden mot förtrycket, och vittnar om
Camus’ ”aktning och vördnad för dessa män
och kvinnor som inom ett obönhörligt
handlande icke lyckades göra sig kvitt sina hjärtan”.
I de två första akterna får vi bevittna
oppositionen mellan Janek, som vägrar att utföra
attentatet mot storfursten Sergej därför att det
sitter ett par barn i vagnen, och fanatikern
Stepan, den enda av dem som själv har lidit,
som deporterats och misshandlats, och som
kommit åter full av bitterhet och hat. Han
kräver omedelbar, hänsynslös handling och vill
uppskjuta Janek’s idealistiska människokärlek
till den dag då rensningsaktionen är över,
hatet kan begravas samtidigt som de orättvisor
som alstrat det, och människorna kan börja
älska på nytt. Men kamraterna tar parti för
Janek, de vill inte acceptera vilka medel som
helst och godkänna ett handlingssätt som skulle
förvisa dem till samma kategori som de
tyranner de kämpar emot. Den intressanta
oppositionen mellan Janek och Stepan har Camus
tyvärr inte bibehållit till slutet av pjäsen, som
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
