Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERBREV FRÅN PARIS
får en annan riktning i och med att Janek
blivit fängslad för sitt andra, genomförda och
lyckade attentat mot storfursten. Änkan
uppsöker honom i fängelset och erbjuder honom
en kristen förlåtelse och nåd. Janek
tillbakavisar hennes erbjudande. Ett accepterande
skulle ju göra honom till mördare under det
att han hävdar att han befinner sig i fängelset
i egenskap av krigsfånge, och icke som
brottsling. Han går emellertid ännu längre. Han
accepterar inte ens det krig han för mot
förtrycket med mindre än att han själv får sätta
livet till. Hans fängslande och död är det enda
som kan helga den handling han utfört.
Pjäsen är en protest mot den lätthet med
vilken vår tid har accepterat det hat, som dessa
rena idealister kände som ett outhärdligt
lidande och mot vilket de kämpade utan
uppehåll, och ett förhärligande av den upphöjda
människokärlek som skapade de fasta banden
dem emellan, som bestämde deras
handlingssätt och som fick dem att uppriktigt begråta
sina fienders och offers död i deras egenskap
av människor, vilka måste sona det våld de
symboliserade.
Det är inte utan att denna idealism ibland
synes oss barnslig och bräcklig, en tanke som
vi dock omedelbart skäms för vid minnet av
det oberörda dödande som sedan dess
kännetecknat vår historia. Flera av personerna i pj
ä-sen, bl. a. Janek Kaliayev, är historiska, liksom
storfurstinnans besök i fängelset. Kanske har
detta dock snarare besvärat Camus än det har
hjälpt honom.
Trots det ädla tonfallet, det rena och vackra
språket och författarens höga syfte förmår
”Les Justes” emellertid inte helt gripa
åskådaren. Den torra, teoretiska framställningen och
den synnerligen lakoniska, överdrivet
sammanfattade dialogen bidrar härtill. Det är en pjäs
som säger oss mera när vi tänker över den
än när vi ser den, den är alltså, skulle man
kunna säga, snarare ett läsdrama än en
teaterpjäs. Camus’ röst förtjänar emellertid att bli
hörd, man kan endast beklaga att den inte är
kraftigare.
Camus’ misslyckande med ”Etat de siége”
hos Barrault förra året visade tydligt att Camus
inte var den väldige diktare som Barrault
behövde för sin stora scen och sin våldsamma
teaterkonst. Barrault söker alltjämt efter en
författare. De enda som kunnat fylla
Marigny-teatern med sina väldiga ord är Paul Claudel
och Shakespeare, vilka ju inte kan räknas till
”upptäckterna”. Alltsedan han gjorde sina
första försök som regissör har Barrault varit
hänvisad till att spela dramatiserade romaner:
”Sult” av Hamsun, ”Processen” av Kafka
o. s. v. Egendomligt nog har han aldrig prövat
på de spanska mästarna och den antika teatern
har han blott en enda gång ägnat sig åt.
Visserligen har man på Marignyteatern under de
sista åren kunnat se ypperliga föreställningar
av Marivaux och Feydeau, men de har
representerat ”Comédie-Fran$aise-inflytandet” på
Marigny-teatern och har burits upp av
Madeleine Renaud, under det att Barrault själv
alltid nöjt sig med andraplansroller. Hur skall
det gå med Barrault? Han är en genial regissör
och en stor skådespelare men har inte lyckats
fullfölja den ytterst intressanta linje han var
inne på när han iscensatte sina första
skådespel, han har inte funnit sin författare, liksom
Jouvet fann sin i Giraudoux, och löper nu
risken att fastna i dyrbara uppsättningar på
en alltför stor teater, och i pj ässurrogat i form
av romanextrakt.
Barrault misslyckades med ”Elisabeth av
England”, men vi får hoppas att ”Le bossu”
skall kunna uppväga det ekonomiska avbräck
som det innebar. ”Le bossu” är en melodram
av Bourgeois och Féval, skriven 1863 och
typiskt nog även den en dramatisering av en
känd äventyrsroman. Det hindrar dock inte att
”Le bossu” är en ypperlig teaterpjäs. Den
ställer visserligen inte stora intellektuella krav
på åskådaren, handling och figurer är i det
naivaste laget och de rent litterära förtj änsterna
är försvinnande små. Men den äger en
förbluffande dramatisk effektivitet, varje replik
träffar prick liksom den ädle Lagardéres
obesegrade värja, och det är säkert inte för mycket
sagt att påstå att vi här står inför en klassiker
på sitt område, en teaterns motsvarighet till den
evigt unga bok som heter ”De tre
musketörerna”.
Barrault har skickligt lyckats undvika
parodin, endast ett stänk av ironi mildrar ibland
patoset i vissa repliker och vissa situationer.
Även den suraste åskådare måste ryckas med
av föreställningens friska och naiva charm. I
huvudrollen ser vi Pierre Brasseur, rytande,
skrävlande, fäktande och hotande som den
ädle, tappre och sentimentale chevalier de
Lagardére.
Man har dock rätt att fråga sig, även inför
en obestridlig framgång som denna: är detta
verkligen framtiden? Kan längtan efter en stil,
som tycks vara så typisk för vår tid inom alla
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
