Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - C. G. Bjurström: Teaterbrev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
områden, tillfredsställas genom anläggandet av
en stil ur det förflutna? För många har
händelserna kring ”Faste d’Enfer” blivit ett tecken
på att Barrault inte längre är den nya teaterns
främsta representant som förr. Det är nog en
överdrift att säga att han inte längre skulle
ha något att ge, men man kan inte undvika att
se med vilken svårighet han söker sig vidare.
”Faste d’Enfer” av Michel Ghelderode måste
tagas bort från affischen på Théätre de
Ma-rigny efter fyra föreställningar, på grund av
de katolska kretsarnas häftiga reaktion mot en
pjäs som uppenbarligen anses som en hädelse,
en profanering av nattvarden och ett angrepp
mot prästerskapet. Den unga skådespelartrupp
som uppförde den hade i våras erövrat första
pris i ”Concours de Jeunes Compagnies” och
Barrault hade då, utan att ha sett pjäsen,
erbjudit sig att ta emot dem på sin teater. De
fortsätter nu att spela ”Faste d’Enfer” jämte en
annan pjäs av samme författare ”Hop Signor”,
på den lilla Théätre des Noctambules, ett
skådespel som har blivit en snobbsuccé bland mera
”fördomsfria” kretsar. Hur småaktiga dessa
reaktioner än är, både för och emot
författaren, har de den fördelen att de fäster
uppmärksamheten vid en betydande, man skulle
nästan vilja säga genial författare. Ghelderode
har under hela sitt liv skrivit teaterpj äser, utan
att få dem uppförda och lär ha femtio ospelade
pjäser i sina lådor. Denna ostracism har
säkerligen berövat oss en av vår tids yppersta
dramatiker. Ty trots den vidunderliga kraft och
poesi hans verk utstrålar, är det tydligt att
han aldrig i verkligheten konfronterats med
scenens krav. Sammanfogandet av dialogen och
av scenerna är ibland ganska valhänt och man
märker att Ghelderode aldrig har haft tillfälle
att se hur vissa gester gjorde sig på scenen
eller att höra hur vissa ord låter i en fylld
teatersalong. Varje pjäs är ett utbrott, där
författaren öser ut sitt hat och sitt förakt över
en tid som inte är hans. Ty Ghelderode hör
inte hemma i vår tid, men i den Medeltidens
höst som Huizinga så storartat skildrat. Själv
tycks Ghelderode vara medveten härom och
det verkar som om han avsett att göra sitt
självporträtt när han skapade den
puckelryg-gige Juréal i ”Hop Signor”. Jureal är skulptör,
den siste katedralskulptören, han kan endast
hugga ut grimaserande, groteska, vedervärdiga
figurer i stenen, förgäves råder man honom
att skulptera en Venus, en Bacchus eller någon
vacker nymf, i enlighet med tidens smak. Han
kan inte. Likaså tycks vreden, det lidande
hatet, de bittert groteska upptågen vara
Ghelde-rodes enda möjlighet till uttryck.
”Faste d’Enfer” är inte den enda pjäs som
ådragit sig den katolska reaktionens misshag.
Roger Vailland’s ”Heloise et Abélard” har
högtidligen bannlysts, visserligen inte av den
officiella kyrkan, men av Mauriac och Claudel.
Aktionen eller rättare sagt reaktionen har
enligt vad som påståtts även övergått till handling
i form av sabotage av högtalaranordningar,
järnridåer o. dyl. Och allt detta för ett avsnitt
där Héloise i ett anfall av vrede skildrar
katedralerna som resultat av fruktans tyranni. Man
förvånar sig över att allvarligt syftande
personer kan göra sig skyldiga till så tarvliga
metoder för att bekämpa en pjäs (som f. ö. trots
den på sina håll lovordande kritiken emellertid
är en ganska torr och föga övertygande
produkt).
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
