Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
SÖDERGRAN
Gunnar Tideström: Edith Södergran.
Wahlström & Widstrand 1949. 15: —.
Edith Södergran : Samlade dikter. Redigerade
av Gunnar Tideström. Med inledning
av Hagar Olsson. Wahlström &
Widstrand 1949. 13: 50.
Olof Enckell : Esteticism och nietzscheanism
i Edith Södergrans lyrik. Wahlström
& Widstrand 1949. 10: —.
De tre arbeten som här skall anmälas hör
till standardverken för varj e älskare av
svenskspråkig lyrik. Man vågar väl nämligen
förutsätta att den storm av hån och ovilja som i
början mötte Södergran nu skall ha förklingat
helt och på alla håll. Det såg länge ut som
om denna storm skulle klinga ut i en generad
tystnad, trots alla de bemödanden som främst
Hagar Olsson och Elmer Diktonius gjort att
rädda hennes minne. Men särskilt efter
Tide-STRÖMs grundliga undersökning lär det inte
med framgång kunna hävdas att hon skulle
vara mera svårbegriplig än exempelvis
Stagne-lius eller Almquist. Eller ens Tegnér. Det är
bara så att hon är annorlunda. Kanske offrade
hon ibland åt en viss tidsbetonad Jugendstil i
sin dikt. Men hennes främlingskap och hennes
exotism är som Tideström någonstans
framhåller ingalunda så osvenska — man behöver
bara tänka på den ofta brudmystiska tonen i
de gamla pietistiskt inspirerade folkvisorna.
Två världskrig har gått skövlande fram över
Södergrans person, över minnet av henne och
över hennes miljö. Det sista som under andra
rysk-finska kriget hördes från Raivola, nu på
andra sidan gränsen, var att där låg ett
jättelikt garage för militärbussar och att ingenting,
inte ens gravstenen fanns kvar. Och fru Helena
Södergran dog redan under vinterkrigets
evakuering. Att Tideström trots de många
igensopade spåren lyckats skapa en så fyllig
biografi är en litteraturhistorisk bragd av det slag
som brukar kallas ”detektivisk”. I själva
verket torde dock ordet i detta fall inte vara helt
täckande. Även om det gällt att uppspåra så
många forna vänner och bekanta i
förskingringen som möjligt bör det hela snarare
jäm
föras med den oändligt tålamodsprövande
rekonstruktionen av en mosaik eller ett puzzle
i vilket hälften av bitarna fattas och alltid
kommer att fattas. Men man har intrycket av att
de som finns kvar kommit på rätt plats, sedan
får man efter förmåga sammanbinda bildens
avbrutna linjer med varandra. I viss mån har
det blivit en beklämmande bild. Just bristen
på kontinuitet i materialet är det väl som i en
del fall tvungit Tideström att gå in på detaljer
som i en annan levnadsskildring skulle ha tett
sig ovidkommande eller kanske för intima, men
han har hela tiden hållit tonen varsam och
lågmäld. Den fylliga skildringen av hennes
skolflickskärlek till en lärare, byggd på dikter
som väl endast av förbiseende undgått den
stora autodafén vid hennes död, har sålunda
förtjänsten att ge läsaren åtminstone en
föreställning om hur den erotiska och
känslomässiga isoleringen under hennes mognare år kan
ha sett ut. Man får också veta mycket om en
hel del drag som nog hittills förblivit de flesta
av hennes läsare obekanta, t. ex. hennes
politiska (aktivistiska) engagemang under
befrielsekriget, hennes intresse för Rudolf Steiner
och antroposofin etc. Det allmänt bekanta
beroendet av Nietzsche är naturligtvis noga utrett
men mera om det nedan. Frågan om hennes
”omvändelse” inför döden, slutligen, som den
fromma modern antingen ogärna eller också
med överdriven betoning talade om, har
Tideström tolkat försiktigt, och någon
konfessions-kristen blev hon väl aldrig. Att boken dessutom
innehåller rikliga släktuppgifter, utdrag ur
finska och schweiziska sjukhusjournaler, ur
privatbrev etc. behöver inte nämnas —
överhuvud tar den mera sikte på att meddela vad
som kunnat räddas av reella fakta än på
Ein-fuhlung i dikterna, men analyserna och
uppspårandet av sådan samtida (ibland nu glömd)
litteratur som kunnat ha betydelse för
diktarin-nan har inte försummats. Till frågan om
möjligheten av att reproduktioner av bildkonst
inspirerat vissa dikter, t. ex. ”Den speglande
brunnen”, kan parentetiskt meddelas att de
gamla tapeterna i Södergrans dödsrum ännu
1938 hade kvar uppklistrade omslagssidor till
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
