Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vecko- eller månadstidningar, men att dessa
färgbilder såvitt undertecknad kan minnas var
i tidens dekadenta stil och rentut sagt fula. Men
det utesluter givetvis inte möjligheten.
Som en pendang till biografin måste den av
Tideström nyredigerade och av Hagar Olsson
inledda fullständiga diktupplagan nämnas —
inte ens de lyckliga innehavarna av
originalupplagorna kan vara den förutan. Dels är den
kronologiska ordningen i möjligaste mån
återställd, dels innehåller den ett tjugutal
opublicerade saker som på sin tid utsovrades av
förlaget. De är av ett något växlande värde, alla
intressanta, flera av dem fina.
Olof Enckells bok om Södergran ingår i
en planerad serie undersökningar av den
finländska modernismens genombrott: ytterligare
en del, om Hagar Olsson, har utkommit, och
man kan väl också räkna boken om Diktonius
(1946) hit. Det är en gradualavhandling och
som sådan naturligtvis ganska akademisk —
det gäller att pressa Södergran på allt vad hon
rimligtvis kan innehålla av Nietzsche och
sådana specialundersökningar kan göra även
vanliga läsare till opponenter. Att dissekera
fram en litterär nerv ungefär som om det gällde
ett anatomiskt preparat ger, hur viktig än
nerven är, en ensidig bild på bekostnad av annat
mindre iögonenfallande men kanske lika
viktigt, och vad det än ger så inte är det själva
livsfunktionen hos den dissekerade. Det är dock
en viktig nyans mellan att känna igen sig sj älv
i umgänget med en besläktad själ som gått
före en och att direkt låta sig påverkas —
Södergran var en nog stark personlighet för
att man ofta skulle velat tro det förra mer än
det senare, detta trots att hon i superlativa ord
erkänt sin skuld. Enckells bok har emellertid
stora kvaliteter, först en rundblick på den värld
av litterära flanörer, pessimister och
dekaden-ter i vilken Södergran uppträdde som en
meteor, vidare en serie ypperliga och inträngande
diktanalyser, kulminerande mot slutet i kapitel
som ”Stjärnorna vimla” och ”Hamlet”, i vilka
författaren kommer därhän att han jämställer
den södergranska själskampen med
Zara-thustras. Gunnar Ekelöf
INNERLIG OBEKANTSKAP
Gunnar Björling: Vårt kattliv timmar.
Wahlström & Widstrand 1949. 6: —.
Det kan tänkas: Det är inte riktigt
högsommar längre men varmt, och man vandrar och
har bekymmer: kläder, kvinnor, värdeteori och
andras karriärer. Det finns skogar. Och
plötsligt möter man sjön: öga och famn. Det är
gammalt vatten i sjön, svider i näsa och ögon,
man stiger i vattnet, vattnet stiger över navel
och armhålor — allt är mörkt, lyser på nära
håll. Skuggorna är inte trovärdiga, sanden är
kall och man hör ljud av lärorika djur, vars
namn man inte känner. Ingenting är avlägsnare
än all den grammatik man lärde sig i skolor
— ack, att gick i skolor — ingenting är
närmare än de ord man skrämmer vattnet med,
de känslor av rysning och saligt ädelmod vilka
man trampar ned vattnet med. Hur man fåfängt
fångar sina sinnen, jagar dessa mörka fjärilar
med vingarnas lysande kanter. Blott luften är
och vanmakt glittrar.
En dunig dager
aftonrikes dager
skum som brunbladsmarken
silvertung som höstlighaven
som en tysthets
milt.
Eller kan tänkas: Med hjärnan full av
årstider — blekna, efterlängtas: gatorna som rusa
en hastig vårdag, parkerna med geometrisk
kaktus alldeles stilla mellan augustiansikten,
båtarnas fladdrande septembervimplar,
glödande rönn, isflak i hamnen — kanske man
pälsmössepromenerar, långt ifrån närmaste
spårvagn (efter biografernas stängning). Och
julkort får liv. Röken från risgrynsgröten ryker
ur smärre hus med gula gluggar. Himlens
gråmörka barriärer ned till den vita närheten
mellan de små glesa lysena. Snön är full av
barndom, kylan av späda inomhusminnen, imman
på rutorna vårt första civilisationsmedvetande.
Djurhuden raffinerad kring våra händer.
Granarna vår enda naturliga prydnad i mörka
klungor. Alla vargar som slutat yla, alla violetta
åkrar dolda. Stoltheten över vår värnade
fattigdom och dess betydelse. Alla våra brasor.
Grottmänniskor innanför det röda timret. Vårt
drömliv: Hela världen och var tiotusende läser
Sartre. Kryper ihop kring dagsnyheternas
spöklika hemtrivsel fjärran från barnamorden
i Betlehem.
Ljus som av jul
över snö och grönheten
och som en krubbas ljus
stationshusets lykta.
Gran och ljus
fönsterljus
och all snö
endast åker, och vägar
vägar en afton
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
