Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hagar Olsson”, har man en benägenhet att
glömma bort hans eget verk för det intresse det
väcker för — Hagar Olsson. Kan man
egentligen ge större beröm åt en litteraturhistorisk
författare? Boken om Hagar Olsson utgör
andra delen av studier i finlandssvensk
modernism vars första del var ”Esteticism och
nietzscheanism i Edith Södergrans diktning”.
Som förut nämnts koncentrerar sig Enckells
undersökning till Hagar Olssons tre
ungdomsverk och till sin hj älp har han haft en
omfångsrik dagbok från åren omkring debuten 1916.
Hans ingående analys av debutverket ”Lars
Thorman och döden” visar hur detta i yttre
arrangemang föga skiljer sig från den då
dominerande litterära skolan,
dagdrivarnovellisti-ken. Men ändå är dess innebörd så förvirrande
olik den samtida litteraturen genom det
kosmiska perspektiv den öppnar. Lars Thorman
anger ett tema av central betydelse, då han
säger: ”Jag har en spion i min själ och den
lurar ständigt bakom mig. Jag är ständigt
bevakad, girigt bevakad och därför aldrig sann.”
Mötet med döden befriar honom från
själviakttagelsens plåga och han blir innesluten i
alllivet. Enckell framhåller hur detta motiv än
starkare skärpt återkommer i ”Jag lever” (rec.
i BLM 1949 s. 159) och att man ständigt i
Hagar Olssons alstring förnimmer den dubbla
böjelsen för både mystik och intellektualistisk
reflexion.
En ytterst intressant analys ger Enckell av
vad han kallar grundproblemet i Hagar
Olssons produktion, motsättningen mellan ett rike
som icke är av denna världen och ett jordiskt
”socialt” rättfärdighetsrike. Samtidigt med att
den våldsamma reaktionen mot
själviakttagelsen föder tanken på individens möjlighet att
växa ut över sig själv och inneslutas i ett
”universellt jag”, finns också tanken på att i
”verkligheten” skapa en ersättning för dessa av
mystik omvärvda föreställningar i form av
kollektiv och brödraskap. ”1 förbindelse med
de social-utopiska komplementföreställningarna
får det ”transcendenta” i hennes idévärld ett
slags ökad soliditet och livsvärde”, säger
Enckell. I ”Arbetare i natten” återkommer
dessa föreställningar i en essay om persisk
poesi, ”Om människans oavhängighet”.
Mystiken visar vägen till det sanna oberoendet. Då
människan frivilligt avstår från sin begärelse
blir hon fri och ”fattig” i Almqvists
bemärkelse och hennes möjlighet finns att uppgå i
”det andra livet”, i Allmakten. Till denna med
hänförelse anammade sanning lägger dock
Hagar Olsson följande ord:
Kanske finns här dock på bottnen av denna
frigjordhet en ofrihet i förhållandet till livet — en
blott djupare dold men ännu icke övervunnen fruktan.
Skall vår mörka hårda tid vara mogen att föda den
livsjamnande mystiken?
Den fruktbärande vänskapen mellan Hagar
Olsson och Edith Södergran har behandlats
av Tideström i dennes Södergranmonografi.
Enckell kompletterar dennes framställning på
ett par viktiga punkter. Han spårar Hagar
Olssons inflytande i en djupgående kris hos
Edith Södergran år 1919, då hennes djupa
livsförnekelse vänds till förhoppning.
En sådan kris återspeglas också i ”Kinesisk
utflykt”. Den hemliga planen mitt inne i livets
förstelning att fly till verkligheten går i
uppfyllelse i en dröm, där verklighetsberöringen
har mystikens klarhet och omfattning. Jag har
aldrig läst en bok av Hagar Olsson som så
genomgående är buren av stilla och lugn
andhämtning inför förnyelsens mysterium. Man
måste hålla den för en sällsynt bok, därför att
den är bortom all avsikt att väcka och påverka
en läsare. Fasan inför livets tomma kulisser,
som ett åldrande sinne blir omgivet av och som
till synes inte erbjuder någon utgång, är den
tunga makt, som efter stort lidande äntligen
ger lätthet att se och omfatta. Den kinesiska
omgivningen, färgerna, landskapet och
människorna är vävnaden i denna sinnets lätthet att
se och omfatta sitt eget liv, det förflutna, vars
trådar med nuet brustit:
Jag andades på ett helt annat sätt än förut, mycket
djupare än jag någonsin kunnat andas, det var som
om varje andedrag hade kommit direkt ur den
oändliga rymden och som om allt hade andats genom mig,
som om alla de små blommorna och de stora träden
och även de tysta fiskarna hade legat inne i mig och
andats genom mina lungor i den stilla kvällen.
Det förgångnas försvunna och förlorade
vänner får nytt liv i den grå-lysande kinesiska
tavlan. Intet av det förgångnas skuld eller
förspillda möjligheter blir utsuddat i den starka
lyckan. Även det mörka äger delaktighet i den
tillvaro som är anammelse.
Man kommer andan i denna bok nära genom
att citera några rader ur Hagar Olssons bok
”Själarnas ansikten” (1917):
Detta var det vidunderliga, att i saktmod få gå och
syssla med sitt arbete, dag för dag, att få gå bort
någonstädes och komma hem igen, att få i stilla
förundran se sin tröskel småningom slitas, sina kläder
nötas, sitt ansikte förändras; att förnimma sina
tankars tänkande och sina känslors lust; ...
Carl Erik af Geijerstam
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
