Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
AMERIKAS MÖRKA
RÖSTER
Mörk sång. Negerlyrik i översättning av
Thorsten Jonsson. Illustrerad av
Birger Lundquist. Bonniers
1949. 11:—.
I en vidlyftig, intressant och profetisk essay
som i översättning publicerats i fjolårets sista
nummer av tidskriften Poesi har Sartre ägnat
sina kolossala krafter åt den moderna franska
negerlyriken, i vilken han ser den enda stora
revolutionära poesin i vår tid. Hos Césaire,
Senghor, Niger och andra betonar han
tendensen att systematiskt bryta ned det europeiska
inflytandet, ”och denna andliga rasering
symboliserar den kommande stora strid genom
vilken de svarta kastar av sig sina kedjor”.
”Den svarte Orfeus” som stiger ned i den svarta
själens lysande underjord för att fånga en sann
”négritude”, ”avfranciserar” orden, krossar
franskan till ett ruinspråk och låter den
återuppstå till ett högtidligt och heligt tempelspråk,
som är Poesin själv. Vare sig man nu vill ge
Sartre rätt i denna bedömning eller är benägen
för en smula modifierande och avvikande
polemik mot så kategoriska meningar, kan man ju
ändå konstatera att dessa franskspråkiga
negerlyriker griper sig an den lyriska konsten med
våldsammare estetiska metoder, ger sina
instrument en väldigare akustik än sina
nordamerikanska kolleger. De svarta skalderna i U. S. A.
tycks också ha en helt annan inställning än
den Sartre utlägger och tolkar. I en
nyutkommen instruktiv antologi ”The Poetry of the
Negro 1746—1949” betonar utgivarna
Lang-ston Hughes och Arna Bontemps i sitt förord
att de i detta ändå utomordentligt
representativa och ambitiösa urval inte har sökt att
samla uttryck för ett rasbetonat idiom i
versform — utan i stället en lyrik skriven inom
den engelskspråkiga litteraturtraditionens
artgränser. Det är naturligtvis den jämförelsevis
nyfödda litterära medvetenheten, den
individuella författarmedvetenheten som kommer till
uttryck i denna princip. Målsättningen har
naturligtvis gått ut över negrernas mest
ursprungliga — och väl också deras finaste —
insats: den sångbara lyriken. Av spirituals
och folkliga visor och blues har ingenting
med tagits.
Thorsten Jonsson har i sin nyutgivna
över-sättningsantologi av amerikansk lyrik helt
naturligt följt Langston Hughes’ och Arna
Bon
temps’ exempel. Visserligen finner man i hans
urval beteckningen blues i ett par rubriker,
men varken Hughes’ ”Det lilla gröna trädets
blues” eller Sterling Browns både rörande och
komiskt expressiva ”Memphis Blues” har
någon riktigt sångbar blueskaraktär. Kanske
kunde man ha önskat att Thorsten Jonsson i
den nämnda amerikanska antologin plockat ut
en dikt av den unge och tydligen mångsidigt
begåvade Myron O’Higgins som heter ”Blues
for Bessie” och verkligen gör skäl för namnet
— den har en melodi som osökt ljuder fram
ur den lätt naivistiska texten, som naturligtvis
inte tolkar det ringaste av den mytiskt mättade
négritude som Sartre funnit hos låt oss säga
Aimé Césaire men som i stället har så mycket
av vad en oinvigd och avlägsen läsare
föreställer sig vara genuin amerikansk negerkänsla,
svart naiv behärskning, underlig klagomusik
för mörka rösters paradoxalt lekfulla
instrument:
Let de peoples know (unnh)
what dey did in dat Southern Town
Let de peoples know
what dey did in dat Southern Town
Well, dey lef’ po Bessie dyin’
wid de blood (Lawd) a-streamin’ down.
Men hur översättaren skulle ha kunnat klara
en sådan uppgift är ju verkligen inte lätt att
ge något recept på. Thorsten Jonsson har ändå
i sin bok givit prov på en sådan överlägsen
språkskicklighet att man egentligen inte har
rätt att nu efteråt belasta honom med omöjliga
önskemål. Man beundrar inte minst den
inledande dikten, ett autentiskt dokument från
1700-talets indiansammandrabbningar. Den
naiva och klumpiga språkformen och
skilling-tryckets rörande saklighet är perfekt imiterade.
Den märklige negerledaren Burghardt Du Bois’
stora ”Litania i Atlanta” är heller inte något
lekverk att transponera, men översättaren har
lyckats ge den den rätta bibliska tyngden —
något av sin slagkraft har dikten dock mist
genom att originalets oerhörda rikedom på
alliterationer i stort sett försvunnit i tolkningen.
Kanske de dikter som är skrivna på dialekt har
förlorat mest — James Weldon Johnsons vid
första påseendet tämligen hieroglyfiska ”Sence
you went away” blir inte riktigt samma dikt
på klar och redig rikssvenska. (Fastän man
naturligtvis är tacksam att slippa en version på
till exempel närkingska.) Ett närmast motsatt
förfarande har översättaren av någon
anled
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
