Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ning tillåtit sig i en dikt av Gwendolyn Brooks,
där några enkla uttryck utan speciell
slang-eller dialektkaraktär återgivits på ett slags
vulgärspråk — en smula obefogat i den givetvis
inte särskilt invigde anmälarens tycke.
Till huvudnumren i samlingen kan man väl
räkna den fint tolkade ”Nocturne vid Betseda”
av Arna Bontemps, som behandlar den för
dessa poeter aldrig helt inaktuella drömmen
om ursprunget, det mytiska minnet av Gamla
världens ökenkaravaner och djungelskogar.
Men huvudtemat framför andra är naturligtvis
hos nästan alla dessa skalder den ständigt
svidande indignationen, den djupa smärtans
passion, de sekeldjupa aldrig läkta ärren efter
misshandel, ignorans, förtryck. Registret
spänner här över otaliga mellanlägen från
tröttheten, ledsnaden, resignationen i Fenton
Johnsons ”Tired” till den vilda, tungt behärskade
upprördheten i Richard Wrights fasansfullt
naturalistiska lynchningsdikt:
Andfådd, snubblande över böner, klamrade jag
barnsligt,
klamrade jag mig intill dödens heta sidor.
Nu är jag torra ben och mitt ansikte en stenlik skalle
som
stirrar i gul förvåning på solen ...
I den medvetna negerlyrikens begynnelse, i
den stora Litanian från 1906 talas om den
paradoxala tron på att det hos de svarta
fädernas Gud ändå fanns ett hemvist för ”något
mjukt aftonmörker, någon sammetsnattens
skugga”. I den hyllningsdikt som skrevs 1948
till Litanians författare talas blott om
”levan-dets skräckfyllda skönhet”.
Man kan ha delade meningar när det gäller
den konstnärliga värderingen av den
amerikanska negerpoesin. Översättaren är själv inte
benägen att överskatta den. Att den inte har
så mycket av den ”négritude”, som Sartre
menar vara incitamentet till en ny lyrisk
uppenbarelse i världen, kan man kanske medge. Men
— för att låna Thorsten Jonssons ord — vi
hör i alla fall ”Amerikas mörka röster tala
mera direkt till oss i lyriken än genom något
annat medium”. Det måste ju vara anledning
nog att ägna den uppmärksamhet.
Det är inte bara Thorsten Jonsson som har
förtjänsten av att denna vackra bok kommit
till. Tolkat har också Birger Lundquist — den
lätt kinesiskt svepande penseln har kanske inte
alla gånger passat motiven men nästan alla
dessa teckningar är uttrycksfulla, några
fullkomliga. Åke Janzon
STILLSAMT OCH
HÄNDELSERIKT
Hans Peterson: Den. uppdämda ravinen.
Bonniers 1949. 8: —.
Bertil Anderson: Tack för mig kamrat!
Tiden 1949. 6: 50.
Hans Petersons roman ”Den uppdämda
ravinen” är en s. k. rejäl bok. Det är också en
behärskad bok, genomarbetad utan
ansträngning, nedddämpad och nyanserad, ren i
linjerna. Den vittnar om en ambition som på ett
mycket fördelaktigt sätt är medveten om sin
egen begränsning men som också med stillsam
målmedvetenhet förstår att utnyttja sina
krafter. Någon märkligare bok är det knappast,
den är lite blek och spenslig i växten men när
man lagt den ifrån sig tycker man sig känna
dess människor på ett riktigt och direkt sätt.
Det är inga glättade pappersfigurer utan
individer med personliga ansikten, människor av
kött och blod.
Peterson skildrar en utvecklingshistoria: det
är arbetarynglingen Kirre som följs från sitt
femtonde till sitt tjuguandra år. Han tillbringar
sin uppväxttid i ett industrisamhälle och en
medelstor stad, han är lite olik sina kamrater
men vill gärna bli lik dem, han väntar sig
mycket av livet men tvingas reducera sina
anspråk till drägligt arbete och lördagserotik.
Hans pubertetsoro dämpas efter hand, han
kommer till insikt om att den vardagliga
verkligheten är den stadigaste grunden att stå på,
att tryggheten uppnås i livsaccepterandet.
Kring honom grupperar sig de andra
familjemedlemmarna: änkan som gifter sig med sin
alkoholiserade älskare, den äldre systern som
stänger in sig i religiös driftsförnekelse, den
yngre som snabbt vandrar ur det ena
äktenskapet in i det andra.
Sin styrka visar Peterson i sitt mjuka men
ändå fasta grepp om denna utveckling som han
skildrar under bibehållen lugn andhämtning,
utan överdrifter, i ett lågmält tonfall av
besinning och överblick. Han är en vardagsrealist
som hela tiden håller sig nära
normalverkligheten och med lugn saklighet för berättelsen
framåt. Hans bok rymmer inga speciellt
glansfulla eller intensiva partier men den vilar i
pålitligt mättad erfarenhet. Inte minst har han
lyckats med att få fram det livshungrigt
rådvilla och trevande, det osäkert ömhetslängtande
i den första kärleksberöringen; där insmyger
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
