Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sig ett sugande vemod som skänker dessa
scener ett fint drag av innerlighet. Hans
människor är stämplade av ganska utpräglad
monotoni och tristess men trots ett visst torrt
registrerande tonfall skildrar han dem så att man
nästan hela tiden lever med och engageras. I
sin diskreta känslighet kan han påminna
åtskilligt om Gustaf Rune Eriks om han också
saknar dennes förfinade stämningsförtätning.
Debutanten Bertil Andersons
novellsamling ”Tack för mig kamrat!” utgör i mycket
en kontrast till Petersons bok: den är brokig
och dramatisk, högröstad och pratsam, ofta
pepprad med starka ingredienser. Författaren
är en man som vet mycket om sjön och dess
förhållanden och det som lever starkast i boken
är själva stämningen av hav och hamnar, av
saltskum och maskinolja, av krogorgier och
bordellslagsmål. Anderson skär kraftiga bitar
ur verkligheten, fäster sig inte så mycket vid
nyanser och fördjupning, låter de psykologiska
utredningarna stå tillbaka för det omedelbart
konkreta, det frodigt och odiskutabelt
påtagliga. Det finns salt och märg i hans skildringar,
en blåsig rytm och ett svepande humör som
också återverkar i prosan: en slags prosa med
sjögång i, entusiastiskt berättarivrig,
grovsål-lad men medryckande.
Man kommer emellertid inte ifrån att
knappast någon av Andersons tre långa noveller är
riktigt lyckad, riktigt bärkraftig. Den första,
”Loggbok”, är en berättelse om en lika
dekorativt viril som illusionslös eldare som under
en katastrofskuggad överresa till Sydamerika
tjänstgör som älskare åt en erotikhungrig
överklassflicka. Människoteckningen är här
alltför lös och osäker, närmast bara förstrött
skisserad, banal på ett sätt som ibland kan
påminna om filmpsykologi. Det bästa i denna
liksom i de övriga novellerna är i stället själva
miljöteckningen som lever med otvungen och
slagkraftig rörlighet. Också i
Marseille-rapso-din ”Memento mori...” är det sj älva staden
man minns bäst: dess havssälta och smuts i
sol, dess brandiga middagshetta och svalkande
skymningsblånad, dess grändmelankoli och
utmanande sinnlighet. Men dessutom har
Anderson i mycket åskådliga situationer gestaltat
en rad bjärt internationella existenser,
män-niskospillror som från havet sköljt in i dessa
mystiska hamnkvarter och här framlever sitt
samtidigt färgrikt pittoreska och ödsligt
tragiska dagdrivarliv. Det är en novell med
blodsmak i, på en gång vinsöt och knivbesk. Men
varken här eller i titelnovellen har
människo
skildringen ändå någon verklig
genomslags-kraft; i den förra berättelsen tillgriper
författaren ibland lite för effektfulla arrangemang
medan han i den senare hemfaller åt en ganska
besvärande sentimentalitet.
Trots allt är Bertil Anderson avgjort en
bekantskap värd att göra även om han alltså än
så länge när det gäller människor nöjer sig
med att inregistrera deras typsilhuetter och
yttre handlingskurvatur och framgångsrikast
förstår att utnyttja sitt erfarenhetsmaterial när
det gäller umgänget med själva tingen: med
stampande fartygsdäck och hetsigt
händelserika storstadsgator. Carl-Eric Nordberg
I EN FRÄMMANDE STAD
Peter Weiss: Dokument I. Eget förlag 1949.
10:—.
Den unge emigrantkonstnären Peter Weiss
har i två tidigare prosaböcker presenterat sig
som en skeppsbruten europé, en desperat
fallskärmshoppare som utan kompass sökt
orientera sig i ett kaotiskt mardrömslandskap eller
gungande under den vita sidenvingen singlat
ned över fyrtitalets urblåsta
världsstadskulis-ser, bakom vilka förvildade barn lär ha
förstrött sig med att stympa sina teddybjörnar
och våldta sina dockor. Hans skisser, visioner
och dagboksfragment har förmedlat kontakt
med en neurotiskt inflammerad fantasi som
funnit sitt litterära utlopp i ett slags blandform
mellan expressionism och surrealism. Det
artistiska resultatet har nog på det hela taget
imponerat mindre än upplevelsematerialets sårighet
och temperamentets ovanligt höga smältpunkt.
Samma omdöme gäller — tyvärr med
starkare tryck på den negativa sidan — om Weiss’
nya bok, där författaren gjort ett försök att
svetsa ihop de vasskantade brottstyckena till en
helhet, handlande om en människa på flykt i
en främmande och ogästvänlig stad. Anhalterna
är makabra: en träningslokal för blodtörstiga
pugilister, en liktvättningsanstalt som
behandlar de inlämnade kropparna innan de är riktigt
döda, en hängbro av lianer över ett
svindlande bråddjup, en dansrestaurang som
oundvikligen leder tankarna till motsvarande
lokalitet i Pär Lagerkvists ”Bödeln”, ett bostadsrum
med en mormor inlåst i en låda bland
inventarierna, och slutligen en sandlår av ordinär
gatukontorstyp där flyktingen hastigt och
snubblande parar sig med en glädjeflicka.
Någon kanske tar sig för pannan och
fläm
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
