Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tar: Vad är nu detta ? Och det kan inte förnekas
att beskrivningen stämmer ganska väl in på en
litterär parodi, ett överhettat persiflage över
två omistliga ytterlighetsriktningars mera
excentriska än helt bestickande stildrag.
Så ligger det emellertid inte till. Visserligen
är det förenat med en viss självövervinnelse
att följa den flyende på hans paniska strövtåg,
och sannolikt hade det gått lättare om
vilopunkterna varit färre och förälskelsen i det
morbida, det frånstötande, det en aning puerilt
skräckromantiska målats med diskretare palett.
Men alltför stora ansträngningar fordras det
trots allt inte för att inse att denna feberfantasi
om människospillran som letar efter en sista
utväg har en prägel av stark inre nödvändighet.
Peter Weiss identifierar sig med det andra
världskrigets vandrarsjuke och övertygar än
en gång om att hans inbillningskraft är
schatterad av äkta desperation och att hans
associa-tionsapparat arbetar i det uppskruvade och
knyckiga tempo som direkt sammanhänger med
en schizofren världsbild.
Att boken blivit så lite suggestiv som den
faktiskt blivit är således inte så mycket
författarens fel som hans läsares, som saknar hans
specifika relationer till en vikande och
konturlös verklighet, som måste uppbåda en viss
misstänksamhet mot ett så förvirrat spel av
absurditeter och sinnesrörelser och som har
följt med den moderna litteraturen tillräckligt
för att tro sig veta hur föga originell — och
när allt kommer omkring hur föga krävande
— den stilistiska metod Peter Weiss renodlat
egentligen är. Som en sammanjämkning av
personliga disharmonier kan ”Dokument I”
med alla sina mer eller mindre avsiktliga
egendomligheter naturligtvis göra anspråk på
intresse; som litteratur torde eller borde den
redan tillhöra ett passerat stadium. Och ur ren
intellektuell spänningssynpunkt är det febrila
fyrverkeriet av infall, paradoxer och symboler
inte effektivare avbränt än att man hela tiden
är medveten om sin irration över atmosfärens
instängdhet, den inandade luftens oroande brist
på syre. Per Erik Wahlund
STOCKHOLMARE
Per Anders Fogelström: Ligister. Bonniers
1949. 5:25.
Fritz Stenlund: Gränderna. K. F:s förlag
1949. 7:50.
Stockholmsskildrarna i den unga
författargenerationen är många och de flesta har sitt
speciella distrikt. Per Anders Fogelström gav
ett brett panorama av sin stad i ”Att en dag
vakna”, ett reportage där de sociala
synpunkterna balanserades av ett livligt och förälskat
stämningsmåleri. Debutromanen fångade in
nästan hela staden på sin breda duk, men man
kunde förmoda att målarens staffli stod
någonstans på östra delen av Söder, i de trakter som
Gustaf Rune Eriks före honom skildrat med
så fint sinne för stämningar och valörer. I sin
nya bok, som helt utspelas någonstans i Sofia
församling har inte Fogelström tid att syssla så
mycket med bakgrunden, den lilla volymen är
ett inlägg i frågan om ligalivet i Stockholm, en
kommentar till kravallerna på Söder.
”Ligister” består av en serie snabbporträtt
av medlemmarna i ett gäng i Sofia, sådana de
ter sig för en kamrat som kommer hem från
värnplikten. En röd tråd utan synnerlig styrka
utgör historien om tecknaren Hempa, som
gräver ner sig i skuldkomplex kring en gammal
olyckshändelse. Det egentliga syftet är dock
att ge en provkarta över modern proletär
stor-stadsungdom och ange en rad av de vägar deras
öden kan slå in på. Här finns
konstnärsbegåvningen, slarvern, desperadon, strebern,
idealisten o. s. v. presenterade i en sparsamt men
utomordentligt säkert antydd miljö.
Fogelström och hans språkrör, den
studie-intresserade Pumpen är inte nöjda med
folkhemmet. De visar på trångboddhet, militarism,
ohämmad egoism och andra orsaker till
ungdomsbrottslighet och ligistuppträden. Men det
är att märka att de skildrade pojkarna inte
är medlemmar i en liga, de omedvetnas
gruppbildning, utan i ett gäng, ett mer reflekterande
kollektiv. Om den distinktionen håller är kanske
svårt att avgöra, liksom om det i så fall finns
många sanna gäng. Däremot kan man gärna
tro på Fogelströms lösning av
ungdomsproblemen, densamma som i ”Att en dag vakna”,
samarbete av medvetna människor i fria
gruppbildningar.
”Ligister” får väl mest ses som ett
diskussionsinlägg, men boken har en äkthetsprägel,
som gör dess synpunkter i hög grad värda att
lyssna på. Inte minst äkta är slangspråket, som
även för den som dagligen har sin gång på de
skildrade gatorna ter sig fullständigt autentiskt,
fritt från de vanliga överdrifterna och egna
påhitten.
Något av den toleranta människosynen från
”Ligister” finns också i Fritz Stenlunds
”Gränderna”, en samling små noveller av vilka
de flesta skildrar original i Gamla stan i
Stock
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
