Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på denna Kafkas humor anför Brod i följande
ordalag: ”Så till exempel skrattade vi för full
hals, när han föredrog första kapitlet i
’Processen’ för sina vänner. Och själv skrattade
han till den grad, att han stundtals inte kunde
fortsätta läsningen. —–––Förvisso var det
inte något alltigenom gott skratt. Men ett inslag
av gemytlighet fanns med — vid sidan av allt
det hemska, som jag inte vill förringa.” För
så vitt inte Oswald-Vennbergs utmärkta
översättning tappat någon nyans här, och det tror
jag inte, är det just förringa som optimisten
-aktivisten-sionisten Brod vill, han vill inte
tänka på svart utan på ljusblått. Och vet man
historiens fortsättning, som Kafka redan måste
ha planerat, så blir ett sådant skratt snarare
hysteriskt smittsamt än högläsningsgemytligt.
På detta sätt är Brods bok genomandad av
ett slags egendomlig osäkerhet. Eller den ger
läsaren en tvivlande känsla av osäkerhet. Där
finns visserligen ett mycket djupsinnigt parti
om Kabbalamystiken i Kafkas verk, som jag
inte kan referera därför att det är till den grad
teologiskt (och för Brod teleologiskt) att mycket
undgår mig. Och frågan om Kafka verkligen
var sionist ställer han knappast, han tar det
för givet, jag förmodar mycket för sin egen
skull. Bokens behållning är därför dels de fakta
den ger, dels Brods osäkerhet. Eller det osäkra
som skiner igenom hans säkerhet. Hur han än
försökt göra den till sin och till en den
ömsesidiga vänskapens bok har den alltså blivit en
bok lika mycket av som om Kafka, och denne
kunde ju — med ett uttryck av Gide — ha
sagt: mitt yrke är att oroa. Vare sig vi lyckas
eller inte lyckas dechiffrera Kafkas
symbol-kodex har det väsentliga ändå nått fram,
nämligen någonting oroande. När människor hör
talas om eller läser om tortyr, när de som Brod
hör ett hopplöshetens hysteriska skratt, är det
vanligtvis som om det slog lock för öron och
ögon och fantasin stannar självbevarande vid
”ett inslag av gemytlighet”. Men de hör ändå,
med sitt undermedvetna.
Kafka har inte anvisat någon annan väg än
den personligt religiöses de profundis — i en
tid då mänsklighet väger lätt mot byråkrati
(”Slottet”) och blod och känslor mot spannmål
och tackjärn. Kanske hade Swedenborg på sitt
kuriösa sätt rätt i att Yttersta Domen ägde
rum på 1740-talet — det var nämligen då, för
c:a 200 år sen, som industrialismen började
sätta i gång.
Brods bok är med säkerhet långt ifrån sista
ordet om Kafka, men den är tänkvärd och
underligt suggestiv.
Samtidigt har förlaget gett ut ett urval av
Kafkas noveller, avslutat med det suggestiva
och egendomliga dramatiska fragmentet
”Gravväktaren”. Om den lilla bokens längsta bidrag,
”1 straffkolonin” kan man nog säga att det är
en Greuelmärchen och att Kafka här offrat åt
det sjukligt förgrovade, men å andra sidan
bjuder urvalet på några av Kafkas mest
underfundiga och bizarrt vemodiga småting.
Gunnar Ekelöf
RYSKT
Johannes Edfelt: Ryska berättare. Bonniers
1949. 28:—.
Anton Tjechov : T re år. Översättning av Ellen
Rydelius. Forum 1949. 6: 70.
Greift nur hinein ins volle Menschenleben 1
Ein jeder lebt’s, nicht vielen ist’s bekannt.
Und wo ihr’s packt, da ist’s interessant.
Hur vaksam man än lovar sig att vara vid
läsningen av rysk berättarkonst, hur
systematiskt och lugnt man än bemödar sig att leta
efter nyckeln till gåtan, så blir man ändå
mycket snart ett värnlöst offer för den ryske
författarens häxerier. När man lägger boken
utläst ifrån sig och tror sig vara utanför dess
trollkrets gör man kanske nya försök att fånga
in orsakerna till det starka intryck den gjorde
på en.
Man börjar med det påtagligaste, som vi kan
kalla exotismen. Vi har den främmande miljön,
vi möter egendomliga sedvänjor och ovanliga
beteendemönster. Vi kanske tjusas av namnen,
om vi är så beskaffade att fonetik bereder oss
glädje. Allt detta hjälper oss möjligen ett
stycke på väg mot lösningen, men det utgör
bara en bråkdel av förklaringen. Vi har också
exotismens motsats: glädjen över det
igenkännliga, över de vanliga tingen, något av
barnets häpenhet inför tillvaron, även inför det
som ytligt sett kan förefalla odramatiskt.
Denna upptäckarglädje bottnar förstås i
ryssarnas sensualism, ett sinnenas spel som får
tingen att framträda med en så konkret
tydlighet att ens egen vardagsverklighet ter sig
avlägsen och diffus. Därmed sammanhänger
också en omutlig, ja cynisk uppriktighet som
inte väjer undan för någonting, hur
frånstötande det än är. Registret hos ryska författare
har i allmänhet större spännvidd än hos andra
författare.
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
