Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Och nu är inte steget långt till den här
paradoxen : trots de våldsamma, grymma eller
sadistiska skildringar som sällan saknas i ett ryskt
prosaverk har man ändå en mycket bestämd
känsla att, sett i sin helhet, det innehåller ett
livligare och djupare intresse för människor,
man skulle vilja säga människokärlek, än
någon diktskapelse hos oss. (Jämför vad
Gunnar Ekelöf säger om skandinavisk litteratur:
”människofientlig som den ofta är”.) Vi får
därigenom veta så mycket väsentligt inte bara
om ryssen utan också om människan
överhuvudtaget.
De ryska författarnas tal om det heliga
Ryssland har man kanske inte så lätt att förstå
om man sj älv inte är ryss. Att de stora, bördiga
vidderna, den givmilda myllan, det mäktiga
landskapet är föremål för deras dyrkan, det
kan vi fatta. Landskapet är ju inte så olikt
vårt eget. Vi har också vidder, vi har också
stått på vår farstubro och luktat på vädret och
känt det påträngande mörkret, snön och
allsköns sattyg med 20 bitande minusgrader
omkring oss. Och vår herrgårdskultur påminner
inte så lite om de ryska godsens, vi förstår
kanske också de där människorna som är så
fulla av tröghet och hetsigheter, känslosamhet,
råhet och våldsam individualism. Svårare har
vi att förstå t. ex. en Dostojevskijs övertygelse
att ryssen skulle kunna bli en andlig ledstj ärna
för västerlänningen, att det ryska folket i
djupet av sin själ kan uppvisa alla de kristna
dygderna och att västerlandet omkring just år 1950
kommer att gå under därför att det saknar dessa
dygder!
Mer än andra författare har väl de ryska
handlat efter det Goetheord som jag har satt i
början av de här funderingarna. Den
omgivande verkligheten är alltid intressant, de
grep fatt i den och tröttnade aldrig att visa
upp den. Bara i sällsynta fall behövde de ”hitta
på” något. Från Gogol och framåt finner vi
en förebildlig realism. På grund av en
mottaglighet som tycks större än andras blev deras
verklighet saga och fantasmagori, ”spännande”
och betydelsefull. Och deras skala var större
än den som vi mäter med på andra håll. Det
groteska räckte upp i himlen, det komiska blev
kosmiskt, det burleska sådant som vi finner i
trollens värld, sorgen och lidandet tycktes
outhärdliga, glädjen dånande, lättjan en
oöverskådlig svinlättja, lättsinnet katastrofalt,
lasterna hårresande, sentimentaliteten
kvävande. Allt var grundligt, kompakt, man nöj de
sig inte med halvmesyrer. Kan inte
motsätt
ningen mellan öst och väst tänkas förklara en
del här? Vi träffar t. ex. hos spanjorerna något
besläktat. Där har vi också å ena sidan det
jordbundna, det blossande sensuella och å den
andra det fanatiska och överspänt metafysiska,
å ena sidan självförintelse, apati och å den
andra explosiv livsbejakelse och vitalitet. Det
kan aldrig bli tal om metron. Det är barbariets
dragning till våldsamma kast och extrema
ytterligheter. Klara Johanson nämner på ett
ställe att ryskan har inte mindre än ett halvt
dussin synonymer för att beteckna olika grader
av tråkighet...
Direkt eller indirekt har de ryska författarna
nästan undantagslöst övat en mycket
verkningsfull samhällskritik. När man först får
Tjechovs skrifter i sin hand kan de kanske
te sig som ”snälla”, men ser man noga efter
innehåller de farligt sprängstoff, och aldrig
tröttnar han på att peka framåt mot en tid då
allting kan tänkas bli bättre, en lågmäld
optimism som upprepas med en monotoni och
enträgenhet vilken stannar kvar i sinne och minne
och förföljer en som vissa melodier. Dumhet,
högmod och fruktan har den ryske författaren
alltid haft ett gott öga till, och med sina
fulländade vapen har han gått till attack mot
okunnighet och slöhet, sadism och vinningslystnad,
grymhet och godtycke. En modig och aktiv man
var han alltid. Därför handlar också den ryska
litteraturen om det dåliga samvetet: ”jag ser
eländet omkring mig men jag kan inte göra
mycket för att snabbt avhjälpa det”. När den
ryske författaren i påfallande grad är estet så
har man en känsla av att han är det för att
han med så effektiva medel som möjligt vill
hamra in en sanning, få läsaren att se klart,
tänka, bli upprörd och väckt. Det estetiska
ligger därför inte i förgrunden utan kommer i
tjänande ställning; han är estetisk på ett
naturligt, ”riktigt” sätt.
Det är en omnibusvolym ”Ryska berättare”
i urval av Johannes Edfelt och en samling
noveller av Tjechov, ”Tre år”, som har gett
anledning till de här anteckningarna.
Johannes Edfelt har skrivit en kort, instruktiv
inledning till varje novell, och föreståndaren för
Ryska institutet, Nils Åke Nilsson, står för en
orienterande översikt av rysk litteratur. Med
den kännedom vi har om recensentprosans
inflation borde man försöka pressa fram de
starkaste superlativer efter genomläsningen av
de båda böckerna, men jag bryr mig inte om
att ställa upp i en sådan tävlan. Jag nöjer mig
med att säga att jag i de båda volymerna inte
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
