Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
har funnit ett enda svagt nummer och att de
flesta bidragen måste tillfredsställa även högt
spända förväntningar. Man gläder sig åt att
översättningarna uppträder i fläckfri svensk
dräkt och inte i halvrysk eller halvtysk.
John Karlzén
SVENSK MOTSTÅNDS-
VILJA
Amelie Posse: Åtskilligt kan nu sägas. Natur
och Kultur 1949. 14: —.
”Om jag inte missminner mig” är ett
ständigt återvändande uttryck i Amelie Posses
senaste memoarbok, som handlar om de
avgörande krigsår, då hon själv intog en central
och ledande ställning, dels i flyktingsarbetet,
dels i den svenska motståndsrörelse som gick
under namnet Tisdagsklubben. Läsaren
beklagar lika livligt som författarinnan, att hon inte
haft några anteckningar att stödja sig på, och
i själva verket har hon missmint sig ganska
ofta; även en utomstående konstaterar lätt en
rad smärre sakfel, delvis alldeles onödiga
slarvfel, som kunde ha undvikits genom elementär
kontroll. När man erinrar sig, hur kritiska
historikerna brukar ställa sig till källvärdet hos
även de vederhäftigaste memoarer, och när
man hyser en nästan oreserverad beundran för
detta friborna, rika och tappra hjärta, för vad
Amelie Posse verkligen uträttade för att rädda
människoliv och för att bekämpa nazistpesten,
så blir man särskilt ledsen vid tanken på hur
föga tillit som kommer att hysas för exaktheten
i hennes uppgifter och på hur föga boken
kommer att gagna den stora och rättfärdiga saken.
Tag ett enda exempel. Författarinnan uppger
(sid. 315), att utrikesministern sagt sig inget
högre önska än att utnämna en svensk minister
hos norska londonregeringen, men att
norrmännen (!) motsatte sig detta. Nu frågar man:
var detta bara en av Giinthers vanliga cyniska
lögner (vid t. ex. en informationsdag sade han
något helt annat) eller är det ett minnesfel av
Amelie Posse? Saken är långtifrån oviktig och
långtifrån den enda i sitt slag. En annan rör
kungens föregivna abdikationshot sommaren
1941, som prins Eugen senare uttryckligen
dementerade vid direkt samtal med Amelie Posse.
Men då uppställer sig den pinsamma frågan,
om Per Albin Hansson på eget bevåg tillgrep
detta hot för att förmå partikamraterna att ge
efter för det tyska transiteringskravet. En
tredje rör Segerstedts mångomtalade samtal
med kungen på hösten 1941, och även den
frågan förefaller alltjämt höljd i dunkel, även
den förefaller hänga på de nyanser, som i dessa
ömtåliga sammanhang spelar en helt annan och
vida mer betydelsefull roll än Amelie Posse
tycks vilja tillmäta dem.
Författarinnan talar ibland om sig själv som
ett envetet och besvärligt fruntimmer, och det
får på inga villkor glömmas bort, att det var
tack vare dessa välsignade egenskaper som hon
åstadkom stora ting. Likväl tycks hon inte
riktigt ha gjort klart för sig de ”psykologiska
misstag” hon begick och alltjämt begår, och
som tvivelsutan även de varit till men för
hennes sak. Hon kom ute från Mellan-Europa, där
laglösheten sedan länge var ett faktum och hade
tvingat även de anständigaste människor att
skriva sina egna lagar, och hon slog pannan
blodig mot den mur av obrottslig och
bokstavlig lagtrohet som är de svenska ämbetsmännens
särmärke. För henne tedde sig detta som
omänsklighet, och i praktiken blev det ofta
omänsklighet, men hon synes ha glömt bort,
att ämbetsmännens stränga lagtrohet utgör det
svenska samhällets ojämförliga styrkebälte,
och att barbariet tar vid just precis vid den
gräns där rättssamhället börjar brytas ner. Men
naturligtvis kan det också ha funnits alltför
mycket av dumdryg och fantasilös förstockelse,
och om inte Torsten Nothin tar till orda och
vederlägger Amelie Posses beskyllningar måste
han sägas stå där med skammen. Det finns ju
inte skymten av ursäkt för att en väktare av det
svenska samhället uraktlät att läsa Rauschnings
”Samtal med Hitler”, som var det viktigaste
tryckta dokumentet rörande relationerna
mellan Sverige och Nazityskland. Amelie Posse
är emellertid typen för den impulsiva
känslomänniskan, med dennas benägenhet att
dramatisera allt och lika stora obenägenhet för exakta
uppgifter. Hon tycks inte ens ha anat, vilken
intensiv misstro som hela hennes sort inger
otaliga svenskar i allmänhet och ämbetsmän i
synnerhet, och hon tycks inte ha förstått, att
det ofta var personliga avvärj ningsmanövrer
då hennes meddelanden inte beaktades eller
behandlades dilatoriskt. Slutligen tycks hon
inte ha räknat med vare sig den latenta
anti-feminismen eller med den misstro mot allt
slaviskt varmed så många är bekajade och som är
nästan lika stark som antisemitismen. Hon
uppträdde först som tjeckernas talesman och
vän, och hade hon bara hört hur många
genom-snittssvenskar som under miinchenkrisen
utöste sig över de eländiga tjeckerna och deras
14-8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
