Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Benesj som höll på att kasta hela Europa i
krig (!), så skulle hon inte ha blivit så
smärtsamt förvånad över den brist på förståelse som
mötte henne. I hennes fall, som i så många
andra, visade det sig nog, att den största
fördomsfriheten, det självständigaste bedömandet
mötte henne i de oanfrätta folkdjupen och på
de högsta samhällshöj derna. Den roll som
prinsarna Eugen och Wilhelm spelat för att
avnazifiera den svenska överklassen blir här
mångsidigt belyst och får sin välförtjänta
honnör — man vågar inte tänka på vad som skulle
ha blivit resultatet om de haft motsatt
inställning! Så länge vi har ett kungahus, är de
enskilda medlemmarnas ställningstaganden i
komplicerade krislägen ingalunda oviktiga.
Andra reflektioner som inställer sig vid
läsningen av Amelie Posses bok rör den svenska
polisens sagolika naivitet och omdömeslöshet
på det politiska området (liksom på flera
andra) men också dess och militärens så att
säga ”naturliga” dragning till nazistväldet,
eftersom detta bland annat utgör en utpräglad
militär- och polisstat och skänker dessa
samhällsgrupper en framskjuten maktposition.
Övervakningen av deras demokratiska
pålitlighet kan sålunda aldrig göras tillräckligt
skarp och effektiv! Myndigheternas flathet och
undfallenhet gentemot den nazistiska
infiltrationen ter sig i detta sammanhang särskilt
upprörande — historien om Brun Marin och den
tyska kvinnoföreningens syaftnar på
Skeppsholmen, dit inga civila svenskar hade tillträde,
talar sitt tydliga språk liksom också tyske
militärattachéns visitation av försvarslinjen
Uddevalla—Vänersborg (har den ryske fått visitera
försvarslinjen i Tornedalen?) — medan
däremot övervakningen av Tisdagsklubben,
Nordens Frihet och andra patriotiska
organisationer kan ha varit skenmanövrer för att övertyga
tyskarna om vår allsidiga neutralitet. Englands
illa beryktade politik i fråga om Burma-vägen
är ett bevis på att militära svaghetstillstånd kan
tvinga även stormakter till nesliga eftergifter,
och ammunitionskrisen på våren 1940 var en
av de svenska motsvarigheterna härtill. Det
gällde att vinna tid för upprustningen, och vi
vet ju numera, att denna politik bar frukt på
vårvintern 1942, då vi för första gången vågade
sätta hårt mot hårt. Men man ger Amelie Posse
rätt i, att det var vidrigt och kväljande att
bevittna hur svagheten och den bittra
nödvändigheten upphöjdes till dygd och förtjänst; den
skammen hade vi åtminstone kunnat bli
besparade!
Tisdagsklubben har otvivelaktigt spelat en
stor och gagnerik roll för svensk
opinionsbildning under andra världskriget, och hade det
kommit till en tysk ockupation, så vågar man
tro, att cellbildningen ute i landet skulle ha
blivit en hörnsten i motståndsrörelsen. I fråga
om Stockholms-klubben kan jag inte dela
Amelie Posses illusioner; trots frånvaron av
medlemslistor var alla de ledande
personligheterna väl kända och skulle ögonblickligen ha
häktats. Att tro motsatsen är att hänge sig åt
strutsmentalitet, liksom det också var det då
man, med få undantag, vägrade icke-arier att
deltaga. Som om detta hade kunnat göra från
eller till, ifall tyskarna verkligen kommit hit!
Tisdagsklubben har säkerligen också haft en
stor moralisk betydelse genom att sammanföra
personer ur de mest skilda läger till gemensamt
ideellt försvar för det svenska rättssamhället,
genom att förmå dem att prestera sitt yppersta
i arbetet för denna sak. Jag tänker därvid
särskilt på Gustaf Stridsberg. Av honom har
Amelie Posse gjort ett gripet och gripande
porträtt, som formar sig till en apoteos över den
bottenlärde, sällsynt rakryggade och
skarp-tungade patrioten, den store konservative
publicisten, som när det gällde Sveriges frihet och
självständighet glömde alla partihänsyn, alla
personliga mellanhavanden och satsade sitt livs
sista krafter på att i samarbete med forna
meningsmotståndare bygga upp och stärka det
inre försvaret. Porträttet kommer att bli
klassiskt, och rent litterärt sett utgör det den
främsta behållningen av boken. Det visar, att
Amelie Posse inte bara är en stor karaktär
utan också kan vara en skribent av rang.
Holger Ahlemus
KORTARE ANMÄLNINGAR
Xavier de Maistre: Den spetälske i staden
Aosta / Fångarna i Kaukasus. Inledning
och översättning av Hj. Lundgren.
Wahlström & Widstrand
1949. 6:75.
Man kan inte förneka att de Maistres små
novelletter ger tidsdoft, men det är en tidsdoft
som — hur prydliga förlagets små volymer än
är — skulle verka starkare om man kunde
avnjuta den i ett av fukt eller tårar fläckat
exemplar i samtida klotband med något
romantiskt emblem i guldtryck på pärmen: en
tidsdoft, alltså, för den art av bokälskare som gärna
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
