Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Harry Schein: ”Cykeltjuvar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”CYKELTJUVAR”
Ett filmbrev av
HARRY SCHEIN
I Amsterdam och i London, likaväl som i
Stockholm, är ”Den tredje mannen” den starkt
lysande stjärnan på en ovanligt mörk
filmhimmel. Under konkurrerande biografägares
avundsjuka blickar ordnas köer till tonerna från
The Harry Lime Theme, medan deras egna
biografer bjuder ut dussinvara för halvtomma
salonger. Med ett undantag. Sedan ett par
månader har Curzonbiografen i Londons
May-fair varit utsåld veckor i förväg och föremålet
för detta publikintresse är det värdigast
tänkbara: Vittorio de Sicas ”Cykeltjuvar” (”Ladri
di biciclette”), hedrad med ett antal förstapris
och otvivelaktigt den bästa och mest angelägna
efterkrigsfilmen.
Det är en självklar tradition att i en anmälan
relatera innehållet så att läsaren får en
uppfattning vad filmen handlar om. Traditionen
skall för all del inte brytas här trots att
knappast någon film, bortsett kanske från Flahertys,
sagt så mycket med så litet. Varje filmdirektör
med självaktning skulle ha fnyst åt storyns
tunna ram, dess frånvaro av yttre handling.
De Sica lär emellertid finansiera sina filmer
själv; därav eventuella fnysningars bristande
effekt.
Antonio, en av Roms tusentals arbetslösa,
kan få ett jobb som affischklistrare, under
förutsättning att han har egen cykel. Hans hustru
löser ut makens cykel hos pantbanken mot
familjens lakan men redan första dagen, medan
Antonio klistrar Rita Hayworths bild på en
vägg, blir cykeln stulen. Sedan polisen
demonstrerat vanmakt och likgiltighet, ger sig
Antonio, ensam med sin lille pojke Bruno, ut på
jakt efter cykeln. På ett torg får de syn på
tjuven i samtal med en gubbe, tjuven hinner
smita undan men de förföljer gubben till en
katolsk sopputskänkningsgudstj änst. Där
förlorar de även gubben ur sikte, och Antonio som
är irriterad, ger Bruno en örfil. Bruno är sårad
och Antonio ångrar sig och bjuder sonen på
en restaurang. Efter ett besök hos en spåkvinna
får de syn på tjuven igen, förföljer honom
först till en bordell — stängd för lunch —
sedan till hans bostad där dock kvarterets
invånare försvarar den epileptiske tjuven mot
An-tonios ”orättvisa” anklagelser. I brist på bevis
kan inte heller en tillkallad polis hjälpa
Antonio. Han är nu desperat, behöver ju cykeln
för att kunna försörja sin familj. Utanför ett
fotbollsstadion är många cyklar parkerade.
Antonio stjäl en av dem men blir upphunnen
och får i Brunos närvaro stryk, varpå far och
son försvinner i folkmassan på vägen hem.
Ja, det var hela storyn. Lika tunn som i
Kafkas ”Slottet” och, för att vara film, lika
rik på bimotiv och varandra överskjutande
symboler. Lika händelselös och intrycksmättad
som verkligheten, upphöjd till ett öververkligt
plan av en konstnärlig medvetenhet bakom
kameraob j ektivet.
Filmen är ingalunda ett led i den italienska
s. k. neorealismen. Den frossar varken i socialt
pittoreska bombruiner eller gatflickor med
helgonsjälar. Den skildrar i korta drag en fattig
hemmiljö med riktiga människor och ett
modernt, hektiskt Rom. Det är omöjligt att
definiera dess filmatiska stil men just däri ligger
kanske dess storhet, i omöjligheten att skilja
regin, skådespelarna, kameraarbetet och
handlingen från varandra, i den enastående väl
synkroniserade harmonin mellan dessa element där
bild flyter fram ur bild, impression ur
impression, med verklighetens nödvändighet.
Denna endagsvandring genom staden, en
filmens motsvarighet till ”Odysseus”, är en djupt
pessimistisk och djupt humanistisk berättelse
om människans ensamhet och nederlag. Polis
och fackförening är upptagna av varandra, vad
rör dem Antonios cykel? I stället för
humanitet presterar kollektivet (gentemot
epilepti-kern) sentimentalitet, i stället för ondska visar
ett annat kollektiv (när Antonio blir cykeltjuv)
likgiltigt förakt. Värst som kollektiv är kyrkan
och här tillgriper de Sica satiren, grotesk i
skildringen av en skock tyskspråkiga munkar
med kastratröster, en samling får i gåsmarsch
(gåstrippande), makaber i gudstjänsten där en
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
