Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Harry Schein: ”Cykeltjuvar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY SCHEIN
själ köpes för en tallrik soppa och
självgodheten lever på fattigdomens förödmjukande
sj älvutplåning. Expressionistiska motiv inskj uts
ibland i denna lyriskt impressionistiska film:
i en källare livnäres en liten människosamling
av en intellektuell med revolutionära
ekonomiska teorier och i rummet bredvid repeterar
sjundeklassens revyartister hopplösa ansatser
till utspädd livsglädje. I bussköns hänsynslösa
jagdrift, i restaurangmusikerns förtvivlade
munterhet, i spåkvinnans paralyserade väntsal,
överallt visar de Sica hur människan av sin
egen tragedi tvingas till likgiltighet inför den
andras. Till och med far och son drivs att såra
varandra och de finner varandra först i
nederlaget, när hoppet drunknat i en svars- och
framtidslös ensamhet.
Naturligtvis finns det starkt sociala moment
i filmen, i kontrasteffekter på restaurangen, i
den mästerliga skildringen av den centrala och
samtidigt oorganiska roll som arbetet har i
tillvaron, kanske också i de ironiska
pappers-skrynklor som den ovane affischklistraren
Antonio åstadkommer på Rita Hayworths
glittrande fasad.
I motsats till flertalet italienska filmer är
även kompositionen perfekt. De Sica lyckas
t. o. m. lura publiken på en banal lösning av
den av filmnamnet givna cykelstölden. Odyssén
börjar i en lång tunnel och ledsagas av
raffinerade tvärsnitt i stadens liv, när den vaknar,
när den pulserar i regn och tröttande hetta,
delad i svarta skuggor och bländvita solytor,
när den dränks i det diffusa skymningsljuset
— allt i bilder som Sucksdorff kunde ha varit
stolt över att signera.
Huvudpersonerna är inte professionella, ja
inte ens amatörskådespelare. De är människor,
valda av de Sica ur den verklighet han
skildrar, verkstadsarbetaren Lamberto Maggiorani,
som enligt uppgift nu är arbetslös, och pojken,
emigrantbarnet, vars lillgamla ansikte speglar
en förlorad framtid. De Sicas överlägsna
personinstruktion, som vi först lärde känna i
”Sciusciå”, tränger in överallt, ända ner till
mannen i pantbanken, som inte har en enda
replik, som endast under några sekunder tar
upp en för honom dyrbar kikare och ställer
den på disken, en gest och ett ansikte som
skulle ha fått Stanislavskij att gråta av glädje.
För att inte entusiasmeras allt för mycket
kan man alltid leta fram några bristfälligheter,
en del naiviteter i dialogen, det för ofta
återkommande gamla filmmotivet ”Chaplins
pojke”, den alltför enkla satiren hos
spågum-man, den kanske för okomplicerade, melodiösa
musiken, vacker för all del men inte tillräcklig.
Man skulle också kunna fortsätta med
berömmen, nämna flera bimotiv, associationspel och
underströmningar för att demonstrera
eventuella analytiska färdigheter. Men varför inte
i stället några anspråkslösa värdeomdömen:
att denna äkta, intelligenta och djupt
mänskliga film på ett gripande sätt trängt in i
kulturrum som i allmänhet är stängda för filmer och
att den samtidigt, trots frånvaron av blod och
kön, av yttre dramatik, åtminstone i London
vunnit en så glädjande resonans hos publiken.
Teckning av Fredrik Matheson till Vilhelm Krag:
”Major von Knarren”.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
