Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Georg Svensson: Illustrerade böcker 1949. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERADE BÖCKER 1949. II
Svartkritteckning av Arne Ungermann till Andreas
Vinding: ”Resa i Frankrike”.
Alf Henrikson och Birger Lundquist: 1 Skåne med
Linné. Bonniers. 8:50.
De båda DN-kumpanerna Henrikson och Lundquist
gjorde förra våren en resa genom Skåne med Linnés
Skånska resa av 1749 som ciceron. Henrikson läste
innantill och sökte utröna hur mycket som nu finns
kvar av det som Linné såg och spekulerade över,
Lundquist ritade under tiden som han alltid gör och lika
bra som vanligt: landskap, städer, minnesmärken och
människor. Textens utläggare visar sig vara en mäkta
lärd man, som kan kommentera Linné både med
respekt och kritik; det är ju inte bara verklighetens
yta som förändrats åtskilligt på de sista tvåhundra åren
utan vårt vetande om tingen. ”Den som vill se Linnés
Skåne för sitt yttre öga gör klokast i att gå på
museum.” Inte så litet därav återuppväcks dock av denna
prydliga och aptitliga bok som är rolig att läsa och
angenäm att betrakta.
Skogekär Bergbo: Venerid. Med litografier av Björn
Jonson. Sällskapet Bokvännerna. 75: —. Signerad
upplaga 175: —.
”Venerid” gäller för att vara vår första samling dikter
med ansatser till en psykologisk analys av den erotiska
känslan. Den pseudonyme 1600-talsförfattaren vill i
sina knaggliga sonetter beskriva sin häftiga kärlek till
Venerid. Hans känsla befinner sig länge på det
pla-tonska stadiet med ringa hopp om att bli besvarad men
når till slut ändå sitt mål. Även om författaren i
enstaka dikter verkligen givit äkta och innerliga uttryck
åt sin känsla så övertygar inte cykeln i sin helhet
som en det sjuttonde seklets ”Kärleksroman”.
Före
målet för Skogekärs heta låga tar inte gestalt, i varje
fall inte någon bestämd sådan, utan ter sig som ett
kompendium av kvinnliga företräden. Sonetterna är
faktiskt märkligare som naturlyrik än som
kärleksdikt; många av dem är helt enkelt små
årstidsbetrak-telser eller landskapsimpressioner som pliktskyldigast
försetts med en tillämpning på det erotiska planet.
Skogekär Bergbos otympliga försök att bli en svensk
Petrarca har av Sällskapet Bokvännerna kostats på en
utstyrsel som kunde vara värdig förebilden. Det är en
magnifik, spatiös upplaga, satt med cicerograd av
Bem-bo och med i sepiarött tryckta, textade initialer av
Bertil Kumlien. Typografiens italienska
renässanskaraktär framhäver ytterligare det tafatta och rustika
hos den svenske stormaktspoeten. Björn Jonsons
litografier befinner sig i ett annat slags disharmoni till
texten. De är mjukt förtonande, melankoliska, med en
romantisk stämning av förgängelse, och röjer en
fin-nervig naturinlevelse som inte var uppfunnen på
Skogekärs tid. Men som konstverk i och för sig är de
utsökta. Boken försvarar som helhet ledigt sin plats som
fjolårets mest påkostade och omsorgsfullast
genomförda svenska illustrationsarbete.
Georg Christoph Lichtenberg: Aforismer. I urval
och översättning av Bengt Holmqvist. Med
teckningar av Mark Sylwan. Tiden. 10: —.
”Den författare som inte ibland kan kasta ned en
tanke som en annan skulle ha skrivit avhandlingar om,
obekymrad om läsaren finner den eller inte, blir aldrig
en stor författare.” Lichtenberg uppfyllde i hög grad
dessa krav på en stor författare och det beror inte på
hans egna åtgöranden att han också kommit att bli
ansedd som en sådan. När han i sina s.k. Sudelbiicher
nedskrev sina tankar och iakttagelser var det
visser-igen hans mening att småningom utföra dem i större
sammanhang men de fick förbli fragment och har
senare utgivits under den gemensamma benämningen
aforismer. Ett urval av dessa aforismer har översatts
av den unge finländske kritikern Bengt Holmqvist
och av Tidens förlag utgivits som en liten förnäm
presentbok, närmast avsedd som julhälsning från
förlaget men tillgänglig även i bokhandeln.
Denna aforismsamling är en guldgruva för den som
söker efter verkligt skarpsinniga tankar i kvick, ofta
poetisk formulering. Lichtenberg var i vissa fall
häpnadsväckande modern och det vilar intet damm på
dessa gnistrande reflexioner. Vilhelm Ekelund var hans
lärjunge och likheten är ofta slående. Men Lichtenberg
var lättare, elegantare, lustigare än Ekelund och han
var sällan riktigt elak och överlägsen utan att
samtidigt också vara rolig. En modern folktalare i vilket
ämne det vara må skulle hos honom kunna hämta
språngbrädor för sin agitation. Inte minst finns här
tillhyggen i överflöd mot dem som makten hava och
tror sig utöva den bättre än andra skulle kunna. ”Så
säger man att någon bekläder ett ämbete, när han
bekläds av ämbetet.” Han var en stor kännare av
människosjälen och några av hans reflexioner skulle ha
kunnat vara skrivna av Freud om bara Freud hade
varit så skicklig i formuleringen. I några fall är han
mera vanvettig än klok och hans infall äger då ett
surrealistiskt bisarreri som är helt förhäxande. Till detta
svarar omedelbart Lichtenberg: ”Du tror att jag löper
efter det besynnerliga därför att jag inte känner det
sköna. Nej, därför att du inte känner det sköna säger
jag det besynnerliga.” Eller: ”Att överallt försöka se
någonting som ännu ingen har sett och som ingen har
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
