Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Georg Svensson: Illustrerade böcker 1949. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ILLUSTRERADE
BÖCKER 1949. II
kommit att tänka på.” Man kan slå upp var som helst
i denna bok och finna satser att glädja eller förundra
sig åt och enda sättet att recensera den vore att
fortsätta att citera. Men vi får sluta med detta
utomordentliga stycke klokskap: ”Det är stor skillnad mellan
att tro något och att inte kunna tro motsatsen. Jag
kan mycket ofta tro något utan att förmå bevisa det,
på samma sätt som jag inte tror något utan att kunna
vederlägga det. Den ståndpunkt jag intar bestäms inte
av strikta bevis utan av övervikt.”
Kan man illustrera aforismer? Ja, men endast med
tvekan när det gäller Lichtenberg, som är så fin att
man ogärna tänker sig hans subtiliteter översatta i
allegorier eller skämtteckningar. Mark Sylwan har
inte haft några hämningar och eftersom han är en
fyndig herre kunde resultatet ha blivit värre. Han
arbetar i en stil som ligger mellan Daumier och
Wilhelm Busch, alltså åt det karikatyriska och groteska.
Han är ofta rolig och kan dessa teckningar fånga in
en bokhandelskund har de inte varit överflödiga.
Gunnar Wennerberg: Gluntarne. Illustrerad av
Arvid Fougstedt. Gebers. 12: —.
Gunnar Wennerbergs ”Gluntarne” hade
egendomligt nog aldrig under sin hundraåriga tillvaro lockat
någon illustratör förrän Victor Pettersons Bokindustri
AB föranstaltade om en upplaga i samband med sitt
75-årsjubileum i fjol. Det är en välredigerad utgåva
utan musik med Einar Malm som förste och
Wennerberg själv som andre inledare (hans redogörelse för hur
”Gluntarne” kom till skrevs 1882) samt Arvid
Fougstedt som illustratör. Den utmärkte konstnären hann
just fullgöra uppdraget innan han avled. Några
skuggor vilar inte över denna illustrering, den är utförd
på briljantaste humör som sträckt sig ända till
mané-ret. Fougstedt kunde som tecknare ibland bli något
torr och petig men här har han i hög grad ritat ”på
fri hand”, till synes improviserat med bläckpennan
direkt på papperet. Han har använt ett spretigt, raskt
antydande föredrag som resulterat i luft och rörelse
kring gluntens och magisterns upptåg. Perioden —
1830- och 40-talet -— kände ju Fougstedt så väl att han
inte behövde anstränga sig för att åstadkomma
tids-färg. Den kom med av bara farten.
Av denna festskrift har även utgivits en något
förenklad bokhandelsupplaga. Festskriften åtföljdes av
en typografiskt samstämd volym med redogörelse för
boktryckerifirmans historia och nuvarande omfattning.
Vilhelm Krag: Major v. Knarren. Med teckningar av
Fredrik Matheson. Aschehoug. Oslo. No. kr. 18:-—.
Ett alldeles förtjusande omslag pryder en norsk bok
ur den senaste julfloden, Vilhelm Krags muntra roman
”Major v. Knarren”, som var mycket populär då den
kom ut i början av seklet men som till många äldres
ledsnad inte tryckts om sedan 1911. Den nya upplagan
har alla utsikter att säkra boken en plats på de mindre
klassikernas hylla och förtjänsten härför får
författaren dela med illustratören Fredrik Matheson. Denne
som särskilt arbetat med boktypografi, bl.a. under
ett uppehåll i Sverige under kriget, har med sina
teckningar till den bålde majorens bravader med ens stigit
fram bland Skandinaviens bästa bokkonstnärer.
Illustrationerna är briljanta som tidsskildring (tidigt
1800-tal; så bra Matheson skulle kunna göra Herr von
HanekenI), de bjuder på drastiska typkarakteristiker
och scener av festlig komik men har plats också för det
stämningsfulla och utsökta. Det är inget revolutione-
Litografi av Björn Jonson till ”Venerid”.
rande med dessa teckningar som går i gammal god
illustrationsstil med Werenskiold och Bull Hedlund
som tänkbara läromästare men de är genomgående
personliga, upplevda och nöjsamma. Precis så skall
illustrationer vara som syftar till att understödja
läsningen. Efter detta bör Fredrik Matheson få sitt
arbetsprogram fulltecknat för åtskilliga år framåt.
Bland konstnärligt illustrerade svenska böcker som
kom ut 1949 har jag i övrigt antecknat följande:
August Strindbergs swedenborgianska fantasi
”Ar-mageddon” gavs ut av Bibliofila klubben med
illustrationer av Erik Prytz. Ett försök att med ringa kostnad
skapa ett bibliofiltryck, tyvärr inte särskilt lyckat.
Formatet är för stort med alltför breda satsytor, de
halvfeta, kursiverade paginasiffroma hör inte hemma
i kultiverat boktryck, idén att låta Walter Berendsohns
inledning omsluta textinlagan (utan hänvisning från
första avsnittet till det sista) är besynnerlig och
blandningen av två tryckfärger, grönt för inledningen och
illustrationerna, svart för det övriga, gör en billig
effekt. Tyvärr måste också tilläggas att
illustrationerna verkar tämligen oinspirerade.
Ett vida mera lyckat prov på Bibliofila klubbens
nitälskan om den vackra boken är ”Sex tidningsartiklar”
av Jonathan Swift, översatta ur Examiner, Tatler och
Spectator av Lisa Matthias och Egon Jonsson och
försedda med en orienterande inledning av den
förstnämnda. Boken har liggande format och spaltad text
i god typografi. Illustrationerna är utförda av Folke
Karlson, en raffinerad, ibland överelegant tecknare
som här på ett mycket tilltalande sätt visar sig från
den humoristiska sidan. Karlson har både teknik och
fantasi i så rikt mått att han nu borde vara meriterad
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
