Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arne Sand: Trollet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLLET
friskt upp allt vattnet, rapade sedan och var
tyst. Jag stod kvar. Tyst. Då kurrade det till
i magen, inte i min utan i trollets. Det där
kände jag till, det brukade kurra i min också
när jag var hungrig.
Då ropade min mor inifrån sovrummet och
frågade om jag var i köket. Snabbt tassade jag
in i rummet och kröp till sängs. Den natten låg
jag länge och tänkte.
Följande dag började jag utfodra trollet. Det
gällde att passa på. Jag kunde inte göra klart
för mig varför, men ingen fick se på när man
gav trollet mat. Mina föräldrar gick ut. Då
klättrade jag upp på diskbänken, öppnade
skåpet, tog fram ett par brödskivor och gav
trollet. Men han tyckte inte om så stora
brödskivor, han kunde inte svälja dem. Jag bröt
brödet i småbitar. Han ville inte ha dem. Jag
stoppade det i munnen på honom och gav
honom samtidigt att dricka. Och det var så
han ville ha det, han slutade gnälla, drack lite,
tog för sig en brödbit, drack en klunk till, satte
i sig en brödbit och efter en stund hade han
ätit upp alltsammans. Det fick räcka för den
dagen, jag gick ut.
På natten ville han ha mera. Då skar jag ett
äpple i små tärningar och gav honom det.
Äpple ville han ha. Nästa dag fick han
pannkaka och på kvällen, som var en lördagskväll,
fick han en stor bit chokladkaka som min far
köpt med sig från stan, och den slukade han
i ett drag. Synd att jag själv hade ätit resten.
Nästa dag fick han limpa, på natten fick han
också limpa. Nu låg han och mådde. Han fick
limpa nästa dag också. Och nästa. Och nästa.
Men nästa dag sade min mor åt mig: ”Jag ska
lära dig att gå och stjäla limpa i skafferiet,
ungjävel.” Och så fick jag en örfil.
Då lade jag om kosthållet för trollet. Nu fick
han bara vegetabilier. Plommon, vindruvor,
äpplen, päron, morötter, palsternackor och
bigarråer. Alltsammans växte i vår trädgård
och jag gick ut och provianterade när mina
föräldrar somnat. Efter en vecka åkte min far
in till staden och kom hem med ett litet paket.
Han vecklade bort papperet och på bordet låg
en liten svart pistol av Browningtyp.
— Jag ska skjuta dom jävla fågelasen som
går och tar plommon för mig, sade han.
Det var jag som var fågeln, men det kunde
han ju inte veta. På kvällen, i min säng, låg
jag inför valet mellan att gå ut och ta mat åt
trollet och sålunda kanske bli skjuten, eller
också ligga kvar och underlåta att föda trollet
och sålunda inte bli skjuten men i stället
komma på kant med makterna. Det var inget
svårt val för den som sedan länge varit
medveten om Makternas fasansfulla kraft: Jag tog
på mig gymnastikskor och tröja och smög mig
ut i trädgården. Det var mörkt, dofterna gavs
med narkosens styrka, jag blev berusad på ett
ögonblick och gränsen mellan drömmen och
natten försvann som en stilla klockringning.
Trädens frukter bugade sig mot min klättring,
vilda djur, större än alla hästar, fanns i
buskarna och hukade till språng, frukterna lyste
som mötande planeter i den svarta natten. Jag
kunde dött med välbehag. Men jag dog inte, i
stället ramlade jag ned från stegen, inte med
ett brak men med ett öronsprängande prassel.
Tyst. Tändes inget ljus i min faders fönster?
Skulle inte mitt kött klippa av en blybits
surrande bana? Låg inte mitt ådernät slängt över
gräset och pumpade blod?
Nej, min fader sov och trollet fick äta
plommon också den natten. Även natten därpå
gjorde jag likadant, också nästa natt.
Den därpå följande natten kom och jag var
ute i det drypande doftande mörkret, och
kanske var jag en smula oförsiktig i detta
mörker. Ty plötsligt avbröts natten. Som en
fyrkantig glugg i den svarta världen stod där
min faders lysande gula fönster, han slängde
upp det och lutade sig ut. Jag låg platt
på marken med ett äpple i handen. Min far
lyssnade. Jag andades inte. Min far lyssnade.
Rädslans knytnäve hankade innanför revbenen
och sökte ta sig ut. Min far lyssnade. Så släckte
han fönstret. Han går och lägger sig, tänkte
jag och reste mig. Då kom blixten som om han
velat ta ett fotografi med magnesium av natten,
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
