Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Arne Sand: Trollet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNE SAND
sedan knallen. Jag låg död på marken. Hade
jag slängts omkull när kulan träffade mig?
Jag hörde hur min far stängde fönstret. Så
kved hans säng där inne. Jag låg kvar på
marken. Ingenstans gjorde det ont, jag var
ordentligt död. Jag reste mig. Ingenstans gjorde det
ont. Jag gick in. Ingenstans gjorde det ont
och jag var således död. Jag gav trollet ett
äpple och sedan gick jag till sängs och
grubblade mycket över det förhållandet att jag var
ihjälskjuten.
Till min överraskning fick jag nästa morgon
reda på att jag levde. När jag kom ut i köket
talade mina föräldrar nämligen om natten. Min
far hade varit ute i trädgården. Fåglarna hade
tagit ett äpple och rivit ned fem, han hade
nämligen räknat dem föregående dag.
Då sade min mor att allt berodde på hans
pistol. Den kunde han kasta på sopbacken,
tyckte hon. Han skulle skaffa sig en riktig pistol
i stället för den där skrämskottspistolen som nog
smällde tillräckligt men som i sin avsaknad av
kulor inte kunde decimera kråkbeståndet. Min
far muttrade något. Han var förbannad.
Jag hade alltså lugnt kunnat fortsätta att
göra min plikt på nätterna, men jag lät bli.
Den dagen kom nämligen en rörmokare
nerifrån stationssamhället. Denne rörmokare var
en modig man. Eller kanske var han bara dum
och oförståndig, i avsaknad av all känsla för
makternas spel. Han tog fram ett spjut i form
av en lång och tjock ståltråd. Det stack han
brutalt ned i trollets vidöppna mun, stötte
mördande till gång på gång, gång på gång,
blodtörstigt mördade han i raseri.
Jag stod och kikade i dörrspringan.
Så spolade han vatten. Men trollet var dött
nu, det hade druckit sitt sista vatten, tvättstället
blev fyllt och ingenting rann ut. Då tog han
fram skruvmejslar och skiftnycklar och
rör-mokartänger och bågfil och blåslampa och
trassel och muttrar och trasor och knivar. Han
skruvade sönder avloppet. Så samlade han mina
föräldrar till sig med sitt skratt. De tittade
ned. Jag stod bakom dörren. Sedan hörde jag
för första gången på länge hur min far skällde
ut min mor:
— Jävla käring! skrek han, ska du spola
ner äppelskruttar i tvättstället va? Undrar du
över varför det blir stopp i röret då va? Har
du blivit så förbannat slö nu så att du inte
orkar gå ut med slaskhinken?
Det var inte samma rusch i min mor som
förr i tiden. Hon hade tappat gnistan. Eller
också ville hon kanske inte bråka när
rörmo-karn stod där. Hon kanske rentav tänkte att hon
skulle ge svar på tal när rörmokarn hade gått.
Vilket det nu än var, och fastän hon ju aldrig
lagt äppelskruttar i tvättstället, så lovade hon
att hon aldrig mera skulle göra det. Vad
rörmokarn beträffar så grävde han upp den
klump av äpplen och brödkulor som täppt till
avloppet, så spolade han vatten och då rann
det ner som de alla trodde att det borde göra.
Vad mig själv beträffar så hoppade jag ut
genom fönstret, det var min reservutgång. För
att ge ett litet smakprov på mina föräldrars
intellektuella standard så borde jag kanske
nämna att de aldrig begrep vad det kunde vara
för nöje att ta sig ut genom fönstret när det
fanns en dörr.
Ur en kommande roman
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
