Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Per Wästberg: Valöarna. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Unga prosaister
PER WÄSTBERG
VALÖARNA
Om man lade huvudet riktigt nära marken,
kunde man se hur myrorna vinglade mellan
grässtråna och högg sig fram som bland täta
lianer och hur små och underliga spindlar
grävde i det tunna mossnätet allra närmast
jorden. Jag låg i hängmattan och lutade mig
ut över kanten, och solen och tystnaden överallt
gjorde det lätt och tydligt att se.
Så märkte jag att mamma kom över
gräsmattan. Hon strök mig över nacken på det lite
barnsliga vis som hon gjorde ibland och sa
att jag var väldigt varm, jag kunde ju få
solsting när jag låg så allt blodet strömmade åt
huvudet. Hon frågade om jag ville gå ner till
bryggan och se om det hade kommit några
brev med nio-båten.
På vägen mötte jag en pojke som jag aldrig
hade sett förut. Han var mindre till växten än
jag och alldeles blek, hade inte hunnit bli ett
dugg solbränd än. Han hade händerna i
byxfickorna och sparkade ett äpple framför sig
på gruset.
— Hej, sade han.
Jag stannade.
— Hej. Varför sparkar du ett äpple?
— Vet inte, sa han. För att det är roligt. Min
morsa ger mej ett äpple varje dag. Hon säjer
att det är nyttigt när man har haft
scharlakans-feber och är klen. Och den andra frukten har
ju inte börjat än.
Jag tittade på honom. Han såg kul ut på
något sätt, fast det var nog sant att han var
klen. Hans ben var mycket smala och
mygg-bitna. Plötsligt kom jag att tänka på att han
och jag kanske kunde vara tillsammans nu på
sommaren.
Förr om åren hade jag alltid lekt med Hasse,
men han ville visst inte vara med mig längre,
han var lite äldre och hade kommit och sagt
att han lekte med Göran nuförtiden. Göran
bodde på tomten bredvid Hasse, så jag kunde
förstå det. Göran var min fiende. Han hade
skurit sönder seglen på fullriggaren som
trädgårdsmästaren hade gjort åt mig, det var
ganska länge sen, och nu brydde jag mig inte
om såna saker längre, men han var ändå min
fiende och vi hälsade aldrig på varandra. Och
i början av sommarlovet sa jag till mig själv
att Hasse egentligen inte var särskilt bussig och
att han och Göran gärna kunde hålla ihop, för
de passade för varandra. Men jag märkte att
mamma inte tyckte om det där att jag gick
ensam om dagarna, och hon sa ofta att jag
borde skaffa mig någon att vara med, när det
fanns så många barn på ön. Jag svarade att
ingen av dem var riktigt jämnårig med mig
och hade samma intressen. Flickorna var bara
löjliga. Jag seglade med vassbåtar nere vid
tvättbryggan, det hade jag gjort alla somrar
och det tröttnade jag aldrig på, och när jag satt
där, hörde jag fallen på Linders segelbåt dunka
mot masten, och en bit ute på fjärden gungade
slätpricken för skärgårdsbåtarnas vågor. Då
och då sneddade stora tankångare mellan
Rönnholmarna och rundade pricken utanför
Tistelön. Somliga av dem gick till Panama.
Pojken hade sparkat äpplet i flera bitar och
petade nu ner dem i ett dike vid vägkanten.
Jag undrade om jag skulle fråga vad han hette,
det var alltid svårt att prata med dem som man
aldrig hade sett förut.
— Klas, sa han.
— Jag heter Olle, sa jag.
Sen talade han om att hans mamma hade
hyrt den lilla stugan som låg på Bergströms
tomt. De skulle bo där hela sommaren.
— Din mamma? frågade jag lite förvånad.
— Ja, sa han.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
