Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
är, och vad som händer och sker ska alltid inför
mänskor bli beskuret — om man inte förlitar
sig till en eller annan sorts metafysik — till
att innebära: syntesen av mig sj älv och
skeendet utanför mig själv.
Detta torde vara axiom.
Nu inser man, hur strängt personligt varje
budskap från verkligheten måste bli. Det som
verkligen adlar din rapport är då det, att den
skiljer sig från andras, att den är annorlunda
och olik.
Det är därför skada, att så många av de
kallade avstår från sig själva och sin särarts
chans för ett mera lättvunnet epigoneri, simpel
efterapning, härmning. Den i våra dagar
världen över demonstrerade bravuren i att
framställa s. k. intensiv stilkonst i kölvattnet på
Gide-Sartre-Camus-Hemingway-Faulkner m. fl.
är ofta nog fina prov på läraktighet, men säger
tyvärr inte mycket om huruvida ett sant
grundmotiv verkligen är för handen, ej heller
skvallrar den alltid om sann berättarbegåvning, sann
fantasi, sann diktargenius. En tafatt första
berättelse eller dikt med något enda ”äkta” tonfall
är kanske många gånger att föredraga framför
en mästerlig redogörelse för Mästarens tankar
och manér.
Vidare inser man väl det oerhörda i ordet
för verklighetsredogörelse, ordet realism.
Bokupplevelsen är ju fullt ut lika realistisk som
varje annan form av upplevelse. Den animala
upplevelsen kanske kombineras med en
fascinerande drömupplevelse; idel realitet, idel
grundmotiv för en sann realism. Verklighet
och realism är alltså någonting helt annat än
s. k. skomakarverklighet och -realism och låter
sig inte alltid pressas in under de tre
dimensionerna, inte ens med skohorn. Det kanske
är för mycket sagt, att Kafkas ”Processen”,
”Slottet” och ”Amerika” är fina exempel på
avancerad realism; men låt mig åtminstone få
tillstå, att de för mig personligen framstår som
realistiska, så sant som drömmen och den
hopplösa trånaden efter gemenskap och efter en gud
är realiteter, och det inom oss, mer eller mindre
förstuckna, existerar sällsamma varelser som
särskilt om natten uppenbarar sig och för ett
liv. Tillvarons drömsida är — realitet.
Drömsidan och fantasin.
Min särskilda konstitution gör min
upplevelse egenartad. Men också min särskilda
position, kanske. Min miljö, min stads läge över
havet, himlens färg, örnarnas skrik eller
svalornas ovanför min lilla vrå bland bergen —
allting hjälper till. Ju mera personligt upplevd
vision, ju mera olikt mitt motiv. Ju längre ut
mot förnuftsgränserna, ju sällsammare syner.
Min verklighet blir mer och mer — min.
Och nu ska det alltså sättas på pränt.
Ju oerhördare din upplevelse är och ju mera
komprimerat trycket och kravet på en befrielse,
vill säga en redogörelse — ju svårare att sovra
i stoffet och ju besvärligare att finna de rätta
orden. Om min lilla verklighet svävat ut tills
den fått känning med kosmos’ knän, eller om
den lugnt stannat innanför tomtstaketet och
höjt sig ungefär till takåsen — kräver den
likafullt sin särskilda text. Och sin grundliga
sovring i stoffet; och det är inte sagt att det
som finns inne på tomten är för lite som grund:
det tvärtom kan vara så myllrande tjockt, att
du vrickar hjärnan i fåfäng sovringsmöda. Så
förhåller det sig.
Men framförallt — att finna de rätta orden.
Vågar jag säga det: de svenska orden för ditt
svenska motiv — om du råkar vara svensk.
Du riskerar ingenting, var inte ängslig. Har du
verkligen känning med Kosmos, ja då är ditt
motiv och blir din berättelse ofelbart
kosmologiska, som Harry Martinson säger. Men är
du bara en dyngsprättare i örtagården, ja då
gagnar det till intet att du pryder din hatt med
fasanfjädrar.
Om själva orden och ordkonsten (som här
avses att gälla den berättande prosan) några
funderingar:
Ordet och orden måste flyta ihop nära nog
som musik. Orden ska inte bara symbolisera
och åskådliggöra, de ska i sig sj älva och
fram
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
