Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDET OCH MOTIVET
för allt tillsammans äga ton och verkligen
förmå inge läsaren en känsla av liv och existens.
Ordet ska inte i stereotyp upprepning gå igen
från fall till fall (s. k. egen stil) det tvärtom
ska växla efter föremål, stämning och miljö,
så att läsaren förnimmer exempelvis skillnaden
mellan en skånsk och en västerbottnisk pastoral.
Ordet ska ha förmåga att skänka illusion:
såväl hur det naiva barnet upplever sin dag
som hur den gamla, desillusionerade kvinnan
gör det.
Ordet måste leva, skimra, dallra.
Ibland ska det glimma som solen eller ge
hårda stötar som kallt stål.
(Denna suggestion är inte densamma som
den hos Prokosch och Koestler och i någon mån
Camus •—■ ”Främlingen” — där den snarare
försöker infånga och kvarhålla en viss,
ohygglig stämning, skräckstämning nära nog, än
verkligen ange livets realistiska, skiftande,
mellan sann lyrik och tragisk smärta pejlande
musik. Camus har för övrigt övergett den redan
i ”Pesten” — möjligen under inflytande av
Graham Greene?)
Likheten med musiken är påfallande. Såväl
som musiken måste hänga ihop, måste prosan
göra det, ord måste läggas till ord som toner
till toner så att melodi och ackord uppstår.
Ingenting syndas det väl så emot som just det
kravet. Antagligen ligger det så till, att
skrivaren måste äga samma gehör för ordet och
orden, för prosans melodi och harmoni (och
disharmoni) som kompositören för musiken.
(Föreställ er en kompositör utan musiköra.)
Otaliga skrivare verkar sakna detta sinne; med
givet resultat. Om så faktiskt är kan man fatta
alla som nu står oförstående: de helt enkelt
saknar gehör.
Tankstrecket har ofta sin särskilda, talande
innebörd. Subtilt nog, efter det är stumhet.
Tage Aurell har utnyttjat det med mästerskap.
Emellertid måste en pressning av det innebära
— utarmning. De svåruttalade ord tankstrecket
söker berätta om borde i stället finna gestalt i
verkliga ord.
Vidare: den åtstramning, den kärva fällning
av överloppsord som Aurells exempel
frambesvärjer får inte tillåtas gå ut över den
ord-skapande eyvindj ohnsonska eller martinsonska
ordfantasin. Prosan måste ofta vara lyrisk,
eftersom den ofta ska redogöra för lyriska
tillstånd.
Medan å andra sidan på virtuost vis skapade
ord och ordkonstellationer ofta utmynnar i
virtuoseri. Virtuosen blir lätt en redogörare för
sin egen virtuositet mera än för sitt egentliga
ärende (om han har något). Lek med ord kan
därför ha samma risker som lek med
fyrverkeri-pjäser: det blir en strålande uppvisning,
rent-utav bländande för stunden — och så boomm!
en sista ljusrand samt finis.
En ordkonst som verkligen ger plats åt
mångahanda och som en och annan kanske
borde (i avsikt att finna sin formel) anknyta
till är väl den strindbergska och dess
fortsättning bland inhemska prosaister. Denna
realistiska prosa är ingalunda flatbottnad även om
den har drag av något som kunde nämnas
journalistik, nämligen i sättet att måla miljön
så den stiger fram med nästan fotografisk
skärpa. Den medger mycket väl subtil poesi,
övertoner och symboler. Och den är klar som
vatten mitt i ordsvallet. Och det behöver inte
innebära, att den saknar djup, perspektiv och
dubbelspel. Det dunkelt tänkta djupa behöver
inte mista sin charm därför att det återges i
klara, enkla ord. Fast nog är det svårt att finna
just de orden.
Margit Abenius’ maning att sovra, baserad
kanske på kännedom om och kärlek till den
isländska prosan, Jan Fridegårds och Tage
Aurells prosa får absolut inte gälla därhän, att
den sätter kilovikter på dina vingar och
hindrar dig att sväva ut över fälten.
Att sovra får alltså inte bli liktydigt med
att utarma språket. En som tidvis befunnit sig
på farliga stigar i den ändan är Sivar Arnér,
vars ordkonst emellanåt verkar att syfta mot
själva skelettet. (Också hos honom är det
frågan om en verklig ordkonst, vilket visst skymts
av hans andra fina kvaliteter.) Såtillvida är
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
