Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
inte vare sig han eller Aurell förebildliga annat
än som exempel på sanna vägar till
redogörelsen för det sant upplevda, egna motivet.
Mycket i modern utländsk prosa, fransk och
amerikansk, vetter mot utarmning, förefaller
det mig. Nyanserna hotar att ersättas med
standarduttryck, den sanna poesin bytes ut mot en
beräknad, i effektsyfte applicerad ”glimt av
poesi”, som till råga på allt ofta är otäckt
sentimental. (Studera vissa moderna pjäser som
just nu får folks bröst att svälla över alla
bräddar.) Nu menar man kanske, att vår tids
bokläsare varken har tid eller lust för en
nyanserad prosa — vilket skulle stämma ganska
bra, när man vet hur Eliots sista drama
mottagits i det konservativa England. Om skrivaren
emellertid vägrar att prostituera sig, får han då
avstå från själva affären, knoga på efter sitt
samvete och hoppas på bättre tider.
De rätta orden. Stoff och tankar ska smälta
ihop, blandas inom dig själv med dig själv
organiskt till ord som skildrar det du avser
att skildra. Idealet är nått i samma stund alla
ingredienserna i mälden gått ihop om ett
uttryck så övertygande, att det verkar barnsligt
lättfunnet, lekt på lediga stunder, en veritabel
mozartmusik.
Men — dit är ofta en lång, lång väg. Full
med hinder, käre bror.
”Sovra, sovra!”
Ett av hindren verkar vara ytterst
svåröverkomligt. Jag syftar på det intellektuella
resonemanget, det som skämmer så mycken fin
redogörelse. Världen är full av intellektualitet och
resonemang inte tu tal om det. Prosan har
ibland till uppgift att redogöra härför, det är
kanske just ditt uppdrag. Nu är det tyvärr så,
att intellektuell utläggning kräver —
intellektualitet: intellekt och intellektuell framställning.
Vad som ofta serveras är emellertid en tråkig
redogörelse för oklara, grötiga tankar,
någonting som är tj ockt som gammal fernissa. Sj älva
resonemanget är lika ofta rent nonsens — men
det kan nog vara en sann realitet. Tidsanalys
och tidsbestämmelser pekar alltsomoftast åt
häcklefjäll, men belöningen uteblir sällan eller
aldrig. Mer än en har lagerkransats för en
suggererande kombination av tidsenliga ”tankar”
och ”tidsenlig” stilkonst. Och det är ju både
bra och inte bra.
Kravet på ett organiskt samband mellan
motiv, tanke och ord skärpes oerhört just emot
den intellektuella redogörelsen. Det svenska
snillet verkar nog därför ganska tj ockskalligt
inför det franska; antagligen är det också det.
Sinne för logik är inte precis det inhemska
särdraget...
Stora delar av det intellektuella
resonemanget kunde för övrigt och med fördel
framföras utanför den berättande prosans ram. Och
vad beträffar ”det som rör sig i tiden” så kan
det ligga till som så, att när den primära, äkta
mänskliga sinnesrörelsen sammanfaller med
tidens egen sinnesrörelse, och när skrivaren
verkligen finner de härför synonyma orden,
j a då står den stora dikten på lut. Det är nästan
fråga om ett underverk, och nog gäller det för
skrivaren att speja oavlåtligt och oavlåtligt
vässa sina små vapen och skärpa sina sinnen:
att stå beredd när chansen kommer — om den
kommer alls. Sju år för Lea, sju för Rakel:
sen vet man ingenting med visshet.
Ett sådant sällsynt mästerverk förefaller mig
Pär Lagerkvists ”Dvärgen” att vara. Där har
allting smält ihop till en summa som stämmer.
Allt slagg är borta, allt förefaller rätt. Hur har
han då kommit dit? Jag tror: inte minst genom
sin kräsna ordkonst. Man skulle kunna säga
om honom, att han offrat mycken tid inte på
att rensa undan överflödiga ord men på att
pressa in så mycket som möjligt av
grundupplevelsen i de få ord han velat använda sig
av. Redan i sin lyrik har han lyckats på ett
sätt som verkar nästan övernaturligt att infånga
det rena, klara och höga som bäst betecknas
som rymd. Han är väl nästan ensam om att ha
lyckats avtvinga verkligheten dess realistiska
nyans av sällsamhet, osynlighet, brinnande
ande. Hans redogörelse har också blivit en av
de djupaste vi äger; den strålar av en nästan
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
