Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORDET OCH MOTIVET
existentiell vibration. Måhända grumsas sj älva
sanningen om motivet en smula av den nyans
av idealisk upphöjdhet, som han låter själva
fattiggumman i Småland inneha, samtidigt som
hon får avstå från sin ”realistiska”, av skilda
trivialiteter fyllda vardagsatmosfär; men också
det är ändå riktigt på så vis, att det belyser
skrivaren sj älv: orden har mycket riktigt silats
genom hans hj ärtas kammare — och där
erhållit denna fina färg.
Det var Pär Lagerkvists väg. En som också
gått sin envetna väg och nått mästerverket är,
tycker jag, Eyvind Johnson. Hans mästerverk
heter ”Romanen om Olof”. Det finns inte den
minsta likhet mellan ”Dvärgen” och ”Romanen
om Olof”. Den senare är ett verk av en för
svenska förhållanden ovanligt redig
intellek-tualist, som här dock hållit intellektet i styr,
låtit äkta, ibland nästan naiva och lantliga
känslor sippra fram, förmått tränga in i
grundmotivet med sovrande antenner, funnit äntligen
de riktiga, av vemod eller humor mättade
orden, funnit sagan i verkligheten, lyckats
spinna in dess guldtråd organiskt i
”verklighetens” gråa och bittra väv, åstadkommit full
balans mellan ”dagsens sanning” och fantasins.
Andra som lyckats: Harry Martinson med
sina flesta böcker, inte minst ”Vägen till
Klock-rike”; Jan Fridegård med sin ”Lars Hård”;
Fritiof Nilsson Piraten med ”Historier från
Färs”; Tage Aurell, Thorsten Jonsson i några
västerbottensnoveller; Sivar Arnér; Arvid
Brenner.
Ingen av dessa (som jag läst med särskilt
intresse bland moderna svenskar) liknar den
andre. Vad som enar dem är: att de funnit
djupmotivet och lyckats finna, var för sig, de
rätta orden och den rätta uttrycksformen
härför. Det gäller för varje skrivare:
Att vara trogen sitt motiv.
Att finna:
Ord som är värda sin vikt i guld;
ord, som rätt sammanställda (som ibland
hos Lars Ahlin) har en suggestiv, nästan
bestrålande effekt, ger framställningen kraftfull
rörelse och livfullhet;
ord som varken lyser eller bränner men som
ofelbart ger intryck av äkthet och som därför
stämmer (som hos Arvid Brenner, vars ord
talar lågmält om de blyga och en smula
infrusna, alla artisters motsats);
ord, skärpta med stål och härdade över eld;
ord för bettet, skriket, den spända bågen; ord
för den djupa tystnaden, viskningen som
genomsågar denna likt en ljusraket mörkret, den
ordlösa nödsignalen.
Ord för atmosfär, för vemod, för aning, och
ord för tillstånd ”då allting saknar ord”.
Ord för mitt särskilda motiv.
Ord för den tragiska disharmonin, som
genomlyser Hindemiths och Bela Bartöks och
Schönbergs bisarra musik, och som är just det
tonfall vi i dag kan stöta ut, för den händelse
vi uppnår kosmoskontakt och blir utvalda att
ropa med i sorgekören.
Ord för det ”osynliga”. Ord för humorn,
tillvarons fina balansstång.
På jakt efter de rätta orden måste skrivaren
naturligtvis ta del av och påverkas av de
internationella modernisterna. Gide, Mauriac,
Anouilh, Eliot och Joyce (själv har jag blott
läst hans ”Dublinnoveller”), Steinbeck och
O’Neill — för att nämna några utöver här
redan angivna — har en hel del att lära bort.
Självklart är också att han borde vara och är
föremål för de döda odödligas beskärande och
inympande händer (som om han vore ett
äppelträd) och erhåller många av sina verktyg tack
vare att de varit och är. Jag har dock, som
sagt, en bestämd känsla av att detta legala
förhållande måste hållas inom rimliga gränser.
Är det fel, så bottnar detta i felet att det faktiskt
ligger inte så lite skimmer över, ska vi säga,
en vanlig svensk snus. Gå i lära, för allan del.
Som svensk prosaist gärna hos ryssarna: Gogol,
Dostoj evskij, Bunin, Tolstoy, Tjechov och
Gorkij är på många vis våra rätta kusiner, de
har pressats under samma mörker och eggats
av samma sommarljus.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
