Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Björn-Erik Höijer: Ordet och motivet. En självbetraklelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
Verkligheten har utan tvivel en rent
realistisk nyans av osynlighet, som ibland kan bli
så påträngande att du vill tala om en
verklighet bortom ”verkligheten”. Den ytliga
verkligheten stormar och bråkar och märks mera, den
djupa, innerliga verkligheten förnims som suset
i vinden eller ringarna på vattnet, i bästa fall.
Det är därför kanske som det osynliga är så
osynligt. Men det är. Erfarenheten kommer
fartygets kapten att darra för isbergets osynliga
kropp, den som döljer sig under den synliga
femtedelen och som kan vara dödens tentakel.
Samma erfarenhet, fast ringaktad av de vise
männen, kommer den gamla kvinnan med det
vita håret att kvida eller sucka eller stilla
hoppas inför det osynligas realitet.
Det gäller att finna ord också för denna
utvidgade verklighet, som knappast behöver
vila på metafysik eller — hm —• spiritualism.
Om det osynliga skulle visa sig vara så att säga
vissa sammanhang, gäller det att finna ord för
en verklighet med sammanhang. Kanske har
Virginia Woolf redan infångat en del därav
i ”Åren”, kanske är det någonting åt det hållet
som skänker Eliots ”Släktmötet” dess
egendomliga ton av höghet och allvar.
I varje fall: rätt utformad måste berättelsen
om en sålunda vidgad verklighet ge en sådan
djup realism att man kunde tala om en helt
ny realism, kanske en realism med atmosfär
eller en realism med dimension.
Sammanfattat: redan det enskilda ordet
måste äga och tillmätas stor betydelse; vore
allting rätt skulle det vibrera och stråla;
oerhörda krav riktas på ordet och orden, så att
de må stämma i förhållande till det speciella
de försöker och vill återge. Detta innesluter:
ständig, oförsonlig kamp mot slentrian och
uppnådda positioner. I graven får du vila.
Motivet är väl och förblir ett enda. Motivet
är mänskan. En berättelse, ett konstverk så att
säga utanför mänskan är en orimlighet, kan
helt enkelt inte finnas, är en absurditet,
resultatet av ett ytligt tänkande. Varje redogörelse
kommer ofelbart att innesluta en rapport om
sin upphovsman. När man applåderar Gide för
hans påstående, att han vill existera för att
skriva med uteslutande av sig själv, som blott
iakttagare av andra, ja då applåderar man det
man alltid applåderat mest, nämligen
ihåligheten. I själva verket har också Gide, i likhet
med Sartre, gett utförliga redogörelser om —
sig själv. (Och för detta är han, sant och visst,
värd sin krona.) Grundmotivet gäller nog, hur
det än må skifta i nyanser och villkor och
förutsättningar och källor, antingen min särskilda
upplevelse av människorna i förhållande till
sig sj älva och till kaos-kosmos, kanske — eller
min särskilda erfarenhet av mig sj älv.
Egocen-trikern har inte det minst giltiga motivet, det
ligger och ropar i hans bröst och kräver allt
eller ingenting.
Det enda, eviga motivet är alltjämt fullt av
gåtor, kan vi väl enas om? Och mängden av
gåtor utökas för varje dag med — min gåta,
min egen och särskilda. Vem är då jag?
Vår kunskap om motivet är stor — och ringa.
Och om den verkligen fördjupats med åren
(har den det?), är det inte sagt att vår
redogörelse djupnat i samma grad. Ibland riktigt
fylls man med ångest över att man vet så lite
om motivet, att det gott och väl får plats på
en tumnagel.
Och om dagsidan är rätt belyst, så är väl
skuggsidan, nattsidan, den där osynlighetens
strängar är mest spelade på, alltfort omhöljd
av gåta och dunkel.
Skomarkarrealism är ingen realism alls.
Du måste luta dig ännu intimare mot
motivet, så att du inte bara känner kläderna utan
också kroppen därinnanför. Råkar du då få
se den naken, eller råkar du stöta på någonting
som ganska mycket påminner om van Goghs
sörjande kvinna — ”Sorg” — får du inte
baxna. Okända odörer och skrämmande
detaljer får du inte förneka eller förtiga. Det
osynliga får på intet vis dölja det synliga, det
himmelska får inte (om du råkar stöta på det)
fylla dig så med salighet att du glömmer bort
det jordiska. Vad du sett ska fram, vore det
än så obehagligt för öga och öra. Upptäcker
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
