Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Nära det oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
NÄRA DET OERHÖRDA
Bengt Lidforss, den obeveklige
kristendoms-kritikern, brukade inskärpa, att det metafysiska
behovet likväl är människans adelsmärke.
Otaliga är dock alltjämt de som aldrig erfarit detta
behov, som förblivit ”religiöst oskyldiga” —
för att nu begagna en av eufemismerna på
modet. Det kan röra sig om de så kallade
natursnälla, som haft turen att av en nådig natur
utrustas med en harmonisk eller enkelriktad
läggning. Men i flertalet fall är det nog frågan
om människor, som tack vare sin grunda och
flyktiga natur besparats eller förmenats
djupare upplevelser, som slagit sig till ro inom
oerfarenhetens, det mänskliga förnuftets och
det mänskliga vetandets väl omhägnade lilla
täppa och aldrig känt någon lust att tränga
utanför häcken eller ens att kika ut genom
den. Tamboskapen har förblivit själviskt
oberörd av lidanden, omvälvningar och
katastrofer eller låtit dem rinna av sig såsom vattnet
rinner av på symboldjuret gåsen.
För alla dessa har Ingemar Hedenius’
debattinlägg varit särskilt välkommet. Dess
väldiga framgång betingas endels därav, att det
befäst så många i deras andliga bekvämlighet,
legitimerat avståendet från varj e sökande
utanför hallstämplade gränser, uppmuntrat folk att
klamra sig fast på den mänskliga logistikens
sluttande ytplan, att hålla till godo med
positi-vismens ynkliga fragment av en världsbild —
och detta i obekymrat nonchalerande av att
även så elementära och oumbärliga begrepp
som gott och ont då upplöser sig och dunstar
bort, eftersom inte heller de kan ”bevisas”, i
varje fall inte mer än Guds existens. Lite var
Bekännare och jörnekare. Åtta moderna diktare
deklarerar sin inställning till kristendomen. I redaktion
och med inledning av Allan Fagerström. Bonniers
1950. 4:50.
kan här som sill i kapprock igenkänna sin egen
sjuttonårsålders tänkesätt, en ålder då några
gränser för vetandet inte skymtade och då
tillvarons djup- och höj ddimensioner ännu var
terra incognita. Det är otäckt då man drivs att
sympatisera med en position som alltid förefallit
en förhatlig; jag har så länge jag kan minnas
avskytt Barres’ pragmatism och
antiintellektua-lism, men Hedenii skrift har mot min vilja
bibringat mig en partiell förståelse för Barres’
sats om ”intelligensen, detta obetydliga ting på
vårt väsens yta”, partiell, ty det är ju inte fråga
om annat än att förnuftet ska äga giltighet så
långt det bara når, men den integrala
intellek-tualismen verkar inte för den skull mindre
löjligt uppblåst och förmäten. Det är en oerhört
snävt begränsad sektor av mänskligt liv som
faller under den rationella logikens domvärjo,
och när man medvetet avskär sig från allt som
faller utanför den sektorn, utarmar man också
tillvaron, amputerar det mänskliga, gör allt
torftigare, andefattigare än det behöver vara
och inrättar det sedan behagligt för sig
innanför den kritcirkel man själv dragit upp
omkring sig. Eller, för att tillgripa en parallell:
en person är omusikalisk och erfar detta som
en smärtsam begränsning. Borde han hellre
göra som Hedenius et consorter: upphöja till
dygd sin brist på musikalitet, göra den till
allmängiltig gräns kring verkligheten, förneka,
kanske förhåna det som faller utanför? Det
finns människor, vars öron är så konstruerade
att de inte hör syrsornas höga ton i ljumma
sommarkvällar. Och dock finns den där!
Ja, syrsans ton finns där, och mången har
åter börjat lyssna till den i vår tid,
världskrigens, likfabrikernas, atombombernas förfärliga
tid, folk som kommit det oerhörda för nära,
som råkat alltför långt ut på svindlande djup
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
