Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Nära det oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
för att lita till den hedeniuska flytvästen. De
kan drivas fram av behovet efter en mening,
inte en mening efter humana mått naturligtvis
— var Gud ”human” mot Jesus Kristus eller
Jehovah mot Abraham? — men ändock en
mening bakom en till synes ofattbart grym och
brottslig världsordning, kanske också efter en
mening i det egna lidandet såsom led i ett
större sammanhang. Eller det kan vara en
upplevelse i linje med fyrtiotalets centrala
upplevelse av konfliktlägenas och värdesystemens
mångtydighet och komplikation, till exempel
denna: någon har kanske i åratal förlitat sig
på sitt samvete för att en dag befinna sig i en
situation då detta inte ger något klart och
entydigt utslag, då han, enkelt uttryckt, inte vet
vad som är rätt och orätt. Och då upptäcker
han måhända till sin fasa, att han inte varit
något annat än en eländig farisé, att gott
samvete bara är ett annat ord för självgodhet —
såsom nästan varje mänsklig egenskap kan
betecknas med ett vackert ord och ett fult, ett
eufemistiskt och ett pej orativt. I den vevan kan
det inställa sig en gnagande längtan efter
överlåtelse och sj älvuppgivelse, efter förlösning
från det egna j aget i vars ekorrhj ul vi ständigt
springer runt, efter befrielse från jagets plåga
och kval, som med årens gång bara blir allt
dunklare och mer gåtfullt. Sådana och
besläktade problemställningar möter oss i den lilla
volym ”Bekännare och förnekare”, där åtta
författare ur det yngre och yngsta lägret
deklarerat sin inställning till kristendomen, och
där det åter besannar sig, att om äldre släktled
stelnat i en viss livshållning och har svårt att
frigöra sig ur den oavsett ett aldrig så starkt
tryck, yttre eller inre, så är de yngre vanligen
mer plastiska, rörliga och mottagliga för nya
och skakande erfarenheter, sådana på vilka vår
tid är så överrik.
Av bidragsgivarna är Axel Liffner den
som ärligt erkänner sin likgiltighet för själva
trosfrågan. Han rör sig helt på det
inomvärldsliga planet och förefaller att där vara offret
för en vittgående desillusionering, social,
politisk, kanske också betingad av atombombsho-
tet, eftersom han inte längre hyser något hopp
om ett värdigare liv för kommande
generationer och därmed motiverar sitt ointresse.
Utifrån riktar han mot den organiserade och
historiska kristendomen en kritik, i vilken jag
på flera punkter kan instämma, men där han
också har ett lätt spel, eftersom denna i varje
fall i protestantiska länder iklätt sig så
skiftande, inbördes oförenliga former, eftersom
kyrkan så ofta paktiserat med reaktionära
krafter. Jag delar till fullo hans motvilja mot
läran om de eviga straffen och mot
nattvards-läran, vars härstamning från primitiva
kraftriter och gammalt hedniskt gudaätande jag har
svårt att bortse ifrån. Men eljest träffar nog
hans kritik mindre den historiska kristendomen
än puritanismen, som på våra breddgrader är
gökägget i det kristna boet och vars
inkräktar-stämpel går igen överallt, ända från
schar-tauanismen över de västerifrån importerade
frikyrkorörelserna ned till den allra
primitivaste väckelsereligiositeten. Ett kollektivhus,
bland flera andra, för dem som söker en
bärande gemensamhetsupplevelse, är inte heller
vad som lockar Liffner, men det innebär inte
att han förblivit oberörd av närheten till det
oerhörda. På den har han reagerat med
dödslängtan, med en förgängelsemystik, som inte
låter sig diskuteras och som han för övrigt
delar med två honom själv och sinsemellan
så olika andar som Levertin och Segerstedt.
Såsom oanfäktad, skenbart eller verkligt,
framstår däremot Werner Aspenström. Tonen
i hans inlägg svär mot dess innebörd.
Visserligen vidgår han sin brist på religiös
upplevelse, sin oförmåga att lämna rapport från
ett land som han inte besökt, att uttala sig om
en kunskapskälla, till vilken han inte haft
tillgång. Som utomstående säger han sig föredra
de ortodoxa kristna och avfärdar med
ungdomlig tvärsäkerhet de halvhjärtade. Man frågar
sig med vad skäl, ty är inte själva kluvenheten,
splittringen, den inre ambivalensen plågsamma
nog? Det kommer alltid att finnas människor,
som inte heller på det religiösa området har
någon plats i vita eller röda garden, och varför
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
