Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Nära det oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄRA DET OERHÖRDA
skulle de vara mer föraktliga än de trosvissa
och fanatiska, dessa må sedan vara bekännare
eller förnekare? Just sanningskravet kan ju
leda till en sådan attityd av tvekan och
trevande och fortsatt sökande utan bestämt hopp
om att någonsin nå fram till ett slutgiltigt mål.
Aspenströms ton blir för övrigt nästan lika
hånfull som den Hedenius anlagt, då han, trots
sin erkända brist på egen upplevelse, ventilerar
sin avsky för kristendomens Gud. Med eller
utan avsikt sällar han sig därmed till den
härskara av gudsförnekare som yxar till en
Gud efter mänskligt beläte och sparkar ut
honom i världsrymden för att sedan
begabba och bespotta honom likt en
blod-sudlad men numera genomskådad och
av-dankad diktator. Vad är detta i sista hand
annat än en stelnad trots- och revoltattityd mot
en patriarkalisk barnkammargud, uppförstorad
till monumentalformat och aldrig avlöst av
den vuxna människans insikt om egen litenhet,
relativitet och övergivenhet, av den intuitiva,
intermittenta aningen i vårt väsens djupskikt
om existensen av värdeskalor, kvaliteter och
väldigheter långt bortom och över mänskliga
mått? Mellan en Gud av sistnämnda slag,
endast glimtvis anad och förnummen, och
människan, kan relationerna komma att likna
människans till myrorna, där hon står och rör
om i stacken och råkar ställa till oöverskådliga
verkningar utan att fatta vad dessa innebär i
myrvärlden. Ty för oss som befinner oss på
skalans mitt, ”mellan djur och Gud”, är det
oändligt lilla lika ogripbart, lika ovägbart som
det oändligt stora.
Till ateismen ansluter sig i stort sett också
Gösta Oswald, delvis med samma motivering
som Aspenström, men med den skillnaden att
tonen inte är aggressiv och med den
betydelsefulla nyansen, att han observerat
trosföreställningarnas allestädes närvaro i den mänskliga
samlevnaden. Tvivlar man på Gud så tror man
ju på tvivlet, och även ateismen är självfallet
en form av tro, eftersom Guds icke-existens
lika litet kan bevisas som hans existens. Oswald
inskärper också, att tro är något vida mer än
WERNER ASPENSTRÖM
ett försanthållande — något cerebralt alltså —
och snarare liknar ett kärleksförhållande i
trygghetens tecken. Det är viktiga distinktioner
han har bidragit med, och han är alltför starkt
medveten om mänsklig bräcklighet och
relativitet för att hans rationalistiska jag skulle få
behålla sista ordet; också han tycks slutligen
stanna för en form av mystik, i hans fall med
buddhistiska förtecken. Det är en ståndpunkt
som förefaller nära besläktad med Liffners
längtan till den eviga sömnen. Även Ragnar
Bengtsson är fullt på det klara med, att
konsekvent ateism är en form av religion, och han
har dessutom förtjänsten av att ha drivit
skepticismens linje till sina yttersta konsekvenser.
Han har obetingat rätt i, att den riktiga, den
katastrofala skepsisen tvivlar även på tvivlet
och äger hela sin tillämplighet också när det
gäller tankens och den fysiska
iakttagelseförmågans möjlighet att överhuvud fatta tillvaron.
Ur denna radikala skepsis hämtar han en viss
förtröstan. Allt blir ju lika möjligt (eller lika
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
