Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Nära det oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
omöjligt), och varför skulle inte till exempel
de andliga energierna kunna vara lika
oförstörbara som materien? Och varför skulle inte
tiden och tillvaron kunna vara något annat än
vi tror och någonsin kan komma att förstå?
Relativitetsteorins skapare har formulerat sin
trosbekännelse så: ”Min gudsuppfattning
består i en djupt emotionell övertygelse om
existensen av en obegränsat överlägsen andlig
kraft, som endast till ringa del uppenbarar sig
för oss människor på ett sådant sätt att vi
kunna förstå.” Einsteins ord har sin stora
symtomatiska betydelse i detta sammanhang, ty
det har ofta visat sig, att just den djupaste,
mest fundamentala skepsisen utgjort
gronings-grunden för starka, paradoxala trosupplevelser.
Den terräng som Ragnar Bengtsson med så
sympatisk oräddhet har sopat ren ter sig efteråt
som en naturlig språngbräda över till kristna
upplevelser av det slag som Lars Ahlin och
Sven Lindner redovisat.
Som hänsynslöst öppen och naken
bekännelse är Lars Ahlins inlägg imponerande och
intar en särställning i boken; Sven Lindners
rör sig på ett helt annat sätt med
omskrivningar ehuru slutresultatet blir nästan
detsamma. Hos den förre skymtar, hos den senare
omtalas en primärupplevelse av socialismen
som frälsningslära och religionssurrogat. Som
dylik har den naturligtvis inte behållit greppet
om någon av dem, men ingendera har
övergivit den såsom medel att förbättra människans
inomvärldsliga villkor. Upproret mot en
antro-pomorf Gud, sådant vi förut mött det, är
välbekant även för Ahlin, men, märk väl, såsom
ett passerat stadium av religiös infantilitet!
Detta uppror går i sin tur tillbaka på en
livsavgörande, ofta förnyad grundupplevelse av
revolt mot olikheten i våra villkor, mot de
missförhållanden av över- och underordning som
bestämmer hela vår belägenhet. Socialt och
politiskt kan revolten avreageras på ett
inom-världsligt plan, men arbetarrörelsen kan j u inte
råda bot på naturbestämda olikheter och
orättvisor. Frälsningen från dem söker Lars Ahlin
på ett i strängaste mening övervärldsligt plan,
i en helhjärtad gudsbekännelse, i tron på ett
hinsides liv där vi ska nyskapas, återfödas till
ett liv där vi alla är ett i Gud. Nyskapelsen
har förebildats däri, att skaparen själv stigit
ned och blivit människa, gjort sig till den
ringastes like och på sin hjässa lyft, inte
maktens kungakrona utan lidandets törnekrans.
Jag hoppas att Ahlin lägger vikt på ordet alla,
ty varje tanke på frälsning blir ju outhärdlig
om denna inte förutsättes omfatta alla, om
någon eller några ska bli förtappade. För den
historiska kristendomen hyser Ahlin ett svalt
intresse; som barthian, kanske också i kraft
av den hägerströmska värdenihilismen, delar
han fyrtiotalisternas allmänna misstro mot det
tvetydiga och tvivelaktiga i de val och
värderingar vartill vi ständigt suggererar varandra.
Det kan nog förefalla, som om Ahlin vore
benägen att avskära sig från kristendomens
inomvärldsliga sida, som dock är ofrånkomlig, från
trons genomträngande i personlighetslivet och
etiken, men å andra sidan noterar man med
glädje hans förhoppning om en gemensam
arbetsbas för kristet och humant.
Värdekritiken behöver inte leda till cynism och nihilism
utan kan bli till ”ironi med humant förtecken
och med fördold medkänsla”, liksom
fromheten inte behöver medföra högmod och anspråk
på helighet utan kan omsättas i ”humor med
syndaförlåtelsens förtecken och med fördolt
lidande”. Det förefaller att vara lika fint sagt
som vackert och riktigt tänkt.
Sven Lindner har lämnat bakom sig en
ungdomlig revolutionsmystik i Dostoj evskijs och
Malraux’ anda, där man upplever det absoluta
i själva förintandet av den bestående
verkligheten. Sedan dess har han sett revoltörernas
skara fördela sig på två huvudgrupper, de
hals-starriga, som fortsätter med
porslinskross-ningen obekymrade av att tillvarons
grundtragik aldrig kan upphävas på det inomvärdsliga
planet och obekymrade om sin egen
bristfull-het, skuldbelastning och partiella bundenhet
vid den verklighet de bekämpar, samt de
förödmjukade, hans egen kategori, som tyngs
ner av de smärtsamma insikter de andra
sak
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
