Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Holger Ahlenius: Nära det oerhörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
känslovärde i den kristna fraseologin, men det
uppreser sig ändå så pass många invändningar
och reservationer i hans inre att han föredrar
kalla sig icke-kristen, inte halvkristen eller
något-så-när-kristen. Det är en ståndpunkt som
man måste förstå och respektera. Som så många
av oss har dock även Arnér upplevat att
verkligheten är perforerad, har förnummit intrycket
av en hemlig närvaro, som det är frestande
att kalla Gud, har haft vingsnuddande och
oförklarliga kontakter med en faderlig princip
i tillvaron, med en strimma av den ”kärlek
som går genom världen”. Om orsaken härtill
är att söka i hemlighetsfulla förändringar inom
en själv eller hos övervärldsliga krafter, är en
distinktion vilken jag inte kan tillmäta samma
vikt som Arnér (och för övrigt även Ahlin),
ty var går i sista hand gränsen mellan indogent
och exogent, mellan sinnets mottaglighet och
vad man kallar den religiösa begåvningen å
ena sidan, kallelsen, uppenbarelsen, Guds nåd
å den andra? Det måste väl alltid bli frågan
om en samverkan, eftersom människosjälen
utgör krafternas gemensamma mötesplats, där
striden utkämpas, även om tonvikten sedan kan
få skiftande placering. Vidare: att medge
för-soningslärans möjlighet är en sak, menar
Arnér, en annan att ”anamma den på det
engagerade sätt som kristendomen sätter som
villkor”. Ja, han tycks höra till de stränga,
skrupulösa sj älvrannsakare, som ryggar
tillbaka för att öppet kalla sig kristna, även om
de gärna skulle vilja det, därför att detta, med
rätt eller orätt och i de flestas ögon, medför
vissa etiska förpliktelser, vissa på förhand
kon-traherade reaktionsätt. Den som ödmjukt
känner med sig att inte alltid kunna svara upp mot
denna fordran, finner det då hederligare att
till intet förplikta sig, varmed ingalunda är
utsagt att den bekännelsekristnes tillvaro skulle
te sig okomplicerad, lätt och problemfri. ”Min
själ sneglar åt Sions gårdar”, förklarar Arnér
med ett uttryck som också jag kunde göra till
mitt, men om jag verkligen kände mig i stånd
till språnget, skulle jag i motsats till Arnér
föga bekymra mig om vad de efemära väktarna
på dess murar har att säga. Ty vad betyder
kyrkans och den historiska protestantismens
växlande gjutformar, alla mer eller mindre
stelnade och fixerade, mot paradoxal
upplevelse, levande tro? Sivar Arnér förefaller att
höra till de många som vuxit upp i kristen
miljö och bevarat åtskilligt av dess stämpel
även när han gjort uppror mot den och delvis
avkastat oket. Det är knappast märkvärdigare
om den som kommer från rakt motsatt håll,
från en areligiös miljö gör uppror på sitt håll
och söker sig till det kristna såsom en törstande
sträcker sig efter livets vatten. De kan mötas
på halva vägen.
Till tjänst för dem som kräver etiketter
får jag väl slutligen avge en
självdeklaration för det fallet att min egen inställning
inte framgått av det föregående. I
medveten motsättning till det enda av inläggen
som berör mig illa, Aspenströms, och i
lika medveten anknytning till det, med vilket
jag känner det största samförståndet, Arnérs,
får jag sålunda erkänna, att jag är halvhjärtad
och halvkristen. Kristendomen står för mig
som en av tillvarons stora och rika
möjligheter, fastän denna möjlighet endast delvis står
öppen för mig och fastän starka krafter inom
mig stretar emot. Jag gör denna förklaring i
hopp att åtminstone tillerkännas en smula
ärlighet och att gå fri från beskyllningen för
inställsamhet åt något håll.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
