Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Max Brod: Brev från Israel. Översättning av Gösta Oswald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN ISRAEL
tidrymd staten existerat. Det är omöjligt att
göra rättvisa åt ett lands teater- och musikliv
i en knapphändig översikt. Nämnas må bara
den berömda, av Huberman och Toscanini
bildade, Filharmoniska orkestern, som redan
skapat sig ett namn i världen och som under detta
spelår och en rad följande säsonger, utvidgad
och reorganiserad, står under ledning av den
store parisdirigenten PaulParay (från
Colonne-orkestern). En turné i Amerika är planerad.
— Det finns en modem litteratur på hebreiska
språket, vilket alltsedan de stora skapelserna
av nydanaren och profeten Bialik och
Tscher-nichowski, hellenen bland de judiska diktarna,
har visat sig mäktigt att såväl tolka
världslitteraturens alla mästerverk (inklusive Kants
”Kritik der reinen Vernunft”) som uttrycka
de mest ursprungliga visioner. Självfallet
uppförs alla teaterpjäser på hebreiska, även
Shakespeare, Shaw, Capek, Bert Brecht,
Zuck-mayer o. a. — jag nämner detta, därför att jag
ofta i utlandet har mött skeptiska frågor j ust på
denna punkt. Och Agnons och Fichmans
nyhebreiska berättarkonst, Shimonis, Sh. Shaloms,
Shlonskis, Greenbergs m. fl. lyrik, Shamirs och
Ashmans dramatik börjar nu också bli kända
i europeiska översättningar och få nya vänner.
Måleriet har, för att bara ta en enda grupp som
exempel, i det gamla kabbalisttillhållet Safed
uppenbarat sällsamma varianter av
Grecostäm-ningar och landskapsfärger av egenartad
struktur. Och framför allt går och dansar den
israelitiska musiken (Boscovits, Ben-Chajim
o. a.) sina nya vägar, i det att den till det
allmänna musikskapandet har fogat en
hittill-dags okänd, tydligt avgränsad provins av
yemenitisk folkmusik samt den tematiska
vidareutvecklingen av denna, fjärran skild från allt
vad man hittills betecknat med den svävande
termen ”orientalisk”. Allt detta är i våra dagars
konstcentra ännu alldeles för litet känt, för det
mesta blott i stora drag, och den unga statens
kraft räcker för närvarande inte till att göra
yttervärlden tillbörligt uppmärksam på de
originella skapelser som här framkommer.
Våra teaterscener tävlar om en levande och
dagsaktuell repertoar. Den största framgången
i början av året hade Ohel, Mosche Halevis
arbetarteater, med ett lustspel som utmålar den
uråldriga motsatsen mellan stad och land i
palestinsk variation: mellan Tel-Aviv och livet
på en kibuts. Författaren, Aharon Meged, lever
själv i en kibuts som bedriver fiske och
båtbygge i närheten av det forna Cesarea, — en
helt ung man, som när han till slut trädde fram
för att tacka för det starka bifallet såg ut precis
som de figurer från kibutsen han fört fram på
scenen. Han formligen försvann bland dem.
”Der Inkubator auf dem Felsen” heter
lustspelet, som är ganska primitivt, fast på sina
ställen kvickt och i det stora hela glädjande
opretentiöst. Halevi har väl i sin egenskap av
regissör samarbetat mycket intensivt med
författaren för att ge dramatisk verve åt detta
förstlingsverk av en begåvad man. —
Huvudmotivet är enkelt. En författare som ännu aldrig
varit i en kibuts och överhuvud inte känner till
kibutslivet, beslutar att hämta ny inspiration
i ett sådant kollektiv. Nu finns det inte några
sådana författare i hela Israel; många har
arbetat på kibutser, andra har varit gäster
hos invånarna eller företagit föredragsturnéer
bland de alltid mottagliga pionjärerna. Men
vår dramatiker behöver en fullkomligt
aningslös man, som t. ex. ännu aldrig har hört talas
om vilken dominerande roll ”takzif”
(budgeten) spelar i inbyggarnas tankevärld. Utan
denna okunnighet vore det otänkbart att
författaren, som på kibutsen förväxlas med en
tjänsteman från Sochnut (”Jewish Agency”)
som av en tillfällighet just är väntad, — att
författaren skulle glädja sig så åt att bli så
hjärtligt hälsad och omsvärmad av alla
lantbrukarna och även de unga kvinnorna. De
tänker på ”takzif”; författaren tror att man
tycker om honom för hans egen skull.
Naturligtvis dyker i tredje akten den verklige
soch-nuttj änstemannen upp, inte så olikt Gogols
”Revisorn” — och den stackars författaren
står där ”i den förkrossande känslan av sin
egen intighet”. Men då den utmärkte
skådespelaren Margalith utstofferar honom med så
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
