Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
”Den kommer att leva längst efter mig”,
skrev Ernst Ahlgren om ”Den bergtagna”, i
ett brev till Matti af Geij erstam, citerat i
Dramatens programblad vid premiären den 22
febr. Det var naturligt att hon ville tro så. Det
var hennes senaste arbete och skulle bli hennes
sista. Det var visst inte det enda, där hon
utnyttjat den kärlekskonflikt, som blivit hennes
livs största händelse; men aldrig hade det skett
med så små omskrivningar. Samtidigt som pj
ä-sen offentligt biktade hennes obotliga beroende
av Georg Brändes som människa och man, så
var det en suveränitetsförklaring, ja en
krigs-proklamation mot brandesianernas förkunnelse
av den fria kärleken. Men var hennes
uppskattning av verket berättigad? Man tyckte knappt
så, efter ett första åskådande.
Tre drag försvagade verkan, ett i fakturen;
ett i temat och så det sätt varpå den manliga
huvudrollen spelades. Dessa faktorer är inte
oberoende av varandra. Men det kan vara
praktiskt ta dem i tur och ordning.
Att Victoria Benedictsson inte kunde ha
någon frisk egensyn på den dramatiska
formens krav och möjligheter är bara alltför
begripligt. Av den praktiska kontakt i ungdomen
med scen och aktörer, som aldrig upphörde att
vara av grundläggande betydelse för t. ex.
Strindberg och Ibsen, hade hon ju intet. Men
hon hade läst Ibsen, naturligtvis, och så Augier,
Dumas d. y. och fransk-klassisk dramatik.
Därav de många litet ordrika deklamationerna,
som Olof Molander dock till stor del skalat
bort ur texten (och klokt var det). Därav också
den överstarka koncentrationen på
”handlingens enhet”, med kraftig huvudlinje men
bristande schatteringar. Replikerna
karakteriserar situation och ståndpunkter, men inte
personlighet och miljö. Det vill säga i spelet mellan
huvudparterna, konstnären Gustave Alland och
kvinnan Louise Strandberg. I bifigurerna är
det bättre: revanschhatet hos den av geniet
övervältade Erna Walldén (Birgitta Valberg),
den svartsjuka murrigheten hos Henrik Ryberg
(Henrik Schildt) och parisförälskelsen hos det
lilla våpet Lilly (Marianne Lindberg) ger sig
ju redan ur texten, och tillvaratogs väl. Men
hur mycket är där Axel Lundegårds verk?
Hans förkättrade tredje akt blev i Molanders
välbalanserade grepp den rent teatermässigt
starkaste av de fyra. Mona Mårtensson och Elsa
Ebbesen som ett par hembundet skånska
kvinnor och framför allt Olle Hildings kamrer, så
rörande värdig trots löjlighetens alla attribut,
gav den ett lågmält stämningsvärde, ej olikt
det levande inslag som Lundegårds egen
hundtillgivenhet ger när man studerar Victoria
Bene-dictssons tragiska köpenhamnssaga. ”Jag
ropade, jag med” — och: så hopplöst.
Det första jag säger dig är att det som man kallar
ett ”motiv” aldrig — aldrig någonsin! — är ett, är
endast en tråd; en liten fibertråd är aldrig nog att
sätta den minsta lilla handling i gång. Nej ett motiv
är alltid sammansnott av många små trådar, just som
det starkaste tåg är, och om man ser efter gå dessa
snodda trådar åt olika håll; just det är det som gör
att tåget håller samman. —
Citatet, ur ett berömt brev till Ellen Key, visar
hur djupt Ernst Ahlgren såg i den mänskliga
naturen och hur klart hon i sin insikt föregrep
vad modern psykologi kallar för symptomets
överdetermination. Men när hon skulle skriva
dramatik ansåg hon sig enligt tidssmaken
uppfordrad att ”renodla” och lägga detta sitt goda
vetande på hyllan. Då blev kvinnligt
hängiven-hetsbehov den enda motivtråd hon kunde
tillerkänna Louise Strandberg i mötet med hennes
ödes man, medan maktkampen och
konstnärs-hävdelsedriften spjälkades av och lades på Erna
Walldén. Inte annat än jag kan se har detta
mycket inskränkt dramats rikedom och
intresse, och det var styvt gjort av Anna Lindahl
att ändå kunna få in i rollen så mycket värme
och mänskligt gripande tonfall, som hon
lyckades med, mellan mera Courths-Mahler-idealt
klingande moment i dialogen.
Gustave Alland hade av Uno Henning, och
väl också av Olof Molander, gj orts till en
smalspårig, elegant ekiperad donjuan, som
hycklade i var varm replik och log listiga leenden
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
