Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
avsides efteråt. På det viset bortföll halva
tragiken, hela den halva som ligger hos honom-.
att en finkänslig, god och ärlig människa, en
rik, skapande natur, som har funnit sin livsstil
och uppriktigt tror på den, på ögonblicket, på
lidelsen och nödvändigheten att se
förgängelsens sanning i ögonen — att han ändå trots
sin välvilja och sitt överrika hjärta kan bli
bödel; och genom dem. Hur långt var inte
Henning i sin typ från den ärlighet, som ändå
uttryckligen tillerkännes honom. Ett par
fel-sägningar var betecknande. En lapsus kan hända
vem som helst, och allra minst skall den kasta
sten som i förra krönikan råkade kalla Yngve
Larson för Olle Larsson. (Inom parentes: han
var med också nu, och hade jämte Marik Vos
förtjänsten av den läckra tidsfärgen i
dekoren.) Men om en skådespelare i sina centrala
repliker envist utbyter avgörande begrepp mot
deras motsats, så tyder det så vitt jag begriper
på att han spelar rollen utan känsla för ordens
innebörd, emedan han har en dominerande
känsla av förställning, av en ständig distans
mellan innebörden och orden. — Det
replikeras att just så, så pigtjusande, svajig och
hycklande spelades den elegante franske förföraren
av Gustaf Fredriksson, som Ernst Ahlgren visst
nån gång lär ha tänkt på för rollen. Det tycker
jag är missriktad pietet. Man får väl dock ta
hänsyn till nutidens publik. Till att vi nu
känner falskheten i det som då svaldes, och inte
kan låta bli att förnimma det degraderande om
en kvinna faller för en sådan vrångbild. Synen
på ”förföraren”, här, är den banala, lyckligt
övervunna, som kunde duga åt Vårt
Lands-högern i seklets början, men som t. ex. hos
Fredrik Böök numera fått vika för en riktigare,
under inflytande av Tora Sandströms och
Holger Ahlenius’ analyser och fördjupat
primärstudium. Sorgligt att den skulle behöva spöka.
Bättre än pietet för Frippe, som aldrig spelat
i pjäsen, vore väl pietet för Victoria
Bene-dictssons öde, och för dramats modeller —
Georg Brändes i första hand, och William
Mo-lard i andra (för också hans uppvaktning och
uttalanden om kärleken går igen). Här
fläktar bestämt några moraliska skygglappar; det
vore i så fall inte första gången som synfältets
moraliska hopträngning har fört den
samvetsgranne konstnären Olof Molander på avvägar.
Men, trots enkelspårighet och
snedbelastning : oberörd satt man långt ifrån. Hur
skrämmande iskall och dock brännande, som
underkylt järn, denna naturell, som år i förväg
planerar sitt självmord och utnyttjar det litterärt
innan hon sätter det i verket! Hur rörande, de
önskedrömmar, som pjäsen berättar om, om
varm kvinnlighet och om hur älskaren skulle
skakas. Ändå nedskrev hon i det sista: ”Jag
är glad att min död inte kommer att göra något
intryck på dig” (fibrer snodda åt motsatt håll
i samma tåga). Kanske till sist att hon får rätt
i att denna pjäs kommer att överleva henne
längst — men det blir i så fall i en tidsålder
där man avskrivit dagens krav på originalitet
och perfektion och övergått — eller återgått
— till att bedöma de litterära verken ur
synpunkten av deras förbindelse med sin
ur-sprungsgrund, enbart som mänskliga
dokument.
Två för vårt land nya dramatiska författare
har introducerats i Göteborg.
Ramön del Valle-Inclån (f. 1870, d. 1935)
var den formellt mest experimentellt lagda av
de betydande författare, som i spansk litteratur
kallas för ”1898 års män”. Han började sin
bana, redan före detta årtal, med erotiska
även-tyrshistorier, där släktskapen med Boccaccio,
Casanova, Byron och Balzac är lika oförtydbar
som sammanhanget med gammaldags spanska
traditionella ideal från conquistadorernas och
de carlistiska adelssläkternas dagar. Från
car-listiska reaktionära förfaderskretsar i Navarra
har han för övrigt också hämtat stoffet till en
lång rad senare skrivna romaner. Hela den
tidigare delen av hans alstring kulminerade i
den svit av fyra korta romaner, som brukar
kallas hans ”sonater”, efter titlarna:
”Vårsonaten”, ”Sommarsonaten”, ”Höstsonaten” och
”Vintersonaten”. (1900—1905). Ett urval ur
denna svit har utgivits på svenska under titeln
”Markis Bradomins galanta memoarer”
(Wahlström & Widstrand 1927, översättning av
Rei-gin Fridholm). Den torde vara det enda som
svenskspråkig publik hitintills känt till av del
Valle-Inclån, och gör inget överväldigande
intryck. Hans många romaner blev emellertid i
fortsättningen allt fantasifullare, blodigare och
paradoxalare; men det måste i alla fall ha
verkat som ett slags chock i stil med Birger
Sjöbergs ”Kriser och kransar” när den
49-årige författaren år 1919 debuterade som
lyriker med Spaniens dittills mest avancerat
modernistiska diktsamling, bärande den för en
gammal kemist tilltalande titeln ”Pipa de Kipp”
(dvs. ”Kipps apparat”). I BLM:s
februarinummer 1949 hyllade Arturo Barea hans
senaste romaner såsom öppnande väg för en
ny sorts realism — vilket visserligen icke är
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
