Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
den vanligaste aspekt, som författaren brukar
betraktas under. Mellan sina böcker hade del
Valle-Inclån allehanda planer på att byta yrke,
bl. a. försökte han sig en tid som skådespelare
och hade t. o. m. stor publikframgång i Madrid
i en pjäs av Benavente. Inte underligt att han
kom att skriva en rad pjäser också, såsom
”Förbindelse”, ”Pappersrosen”, ”Den
förhäxade”, ”Bautistas huvud”, ”Helgerån”,
”Farsen om kyska drottningen”, ”Don Trioleras
bekymmer” m. fl. och till slut också ”Guds ord
på landet” (Palabras divinas), som blev
Göteborgs stadsteaters presentationsprogram (3
febr.). Denna dramatik med sin förening av
makaber humor och vild fantastik, folklig
grovkornighet och förfinad, vemodigt-bitter
ironi, har utan tvivel haft sin betydelse för
bl. a. Garcia Lorca, vars teatertrupp lär ha
framfört just det sistnämnda stycket.
I romanen ”Bohemens ljus” (Luces de
Bohemia) låter del Valle-Inclån ett språkrör,
poeten Max Estrella (en kontamination av
Picasso och självporträtt), formulera ett
program som han kallar ”esperpentismen”, av
esperpento, som betyder särling,
undantagsmänniska, men också idiot, fåne. Goya är den
stora förebilden, menar Estrella. Att se de
mänskliga lidelserna genom en vrångspegel, i
grotesk förstoring, som i hans Caprichos, är
det enda sättet för en modern människa att
komma upp till något liknande den stora
tragiken. Genomsatt av självironi som
tesformule-ringen och namnet må vara, så täcker det i alla
fall författarens egna uppenbara strävanden
så väl, att termen esperpentism av spansk
litteraturkritik på allvar tillämpats på del
Valle-Inclåns egna verk. Beträffande ”Guds ord på
landet” passar den dubbelt bra, efter en idiot
där också bokstavligen är huvudpersonen.
Sagde idiot körs kring i en liten kärra på
landsvägen av släktingar, som tjänar en god
hacka på de allmosor, som han framkallar. Det
blir strid mellan två närskylda om missfostret:
mellan den katiga och erotikfördömande
Marcia å ena sidan och hennes bror, den
beskedlige klockaren Gailo och hans (enligt byns
begrepp) högst lättsinniga, men sturska hustru
Mari Gaila å den andra. Medan Mari Gaila
har sitt ihop med en kringstrykande
marknadsgycklare i ett skjul, snappar lustigkurrar bort
den parkerade idioten och trakterar honom så
grundligt på krogen att han ger upp andan.
Det följer som ett svep en orgie av skvaller,
mordplaner, käftslängande, incest, vidskepelse,
småaktighet och lystet dreglande, som vi mer
eller mindre åskådligt får bevittna, till dess i
slutscenerna en skändande massa, mer djur än
människor, ställer upp den nakna Mari Gaila
på kärran och kör henne genom byn. Nätt och
jämnt lyckas den lille klockaren rädda hennes
liv med hjälp av besvärjelseartat föredragna
bibelord på latin, som hopen ryggar för; när
han försökte samma ord på begripligt
tungomål, bet de inte. Jag åtar mig inte att avgöra
om denna ironiska sluteffekt är ämnad som
en släng åt katolicismen eller protestantismen.
Del Valle-Inclån är bekant för sina snärtar åt
oväntade håll. Själv presenterar han sig som
katolik, men hans renlärighet kan ifrågasättas.
Han kan lika gärna mena att sådan är nu
människan, så väl behöver hon kyrkans magi,
som att dithän har kyrkans vanskötsel bragt
folket. Eller bådadera ad libitum.
Intrycksfull dekor av Carl-Johan Ström,
stort maskineri, typvimmel; regi av Ingmar
Bergman, idérik, med välberäknad stegring —
och måttfull. Litet för mycket har han väl kvar
av sitt gamla mekaniska patentgrepp, som inte
är något annat än det urgamla receptet att
alltid göra tvärt emot det som ligger närmast till
hands, sänka rösten när man skulle vänta ett
utbrott, och vice versa. Många skådespelare
har nått namnkunnighet bara på det, fast det
ju i grunden är lika litet genialt att alltid göra
det närliggandes raka motsats, som att alltid
göra det närliggande. Allt beror på hur det
ena eller andra går hem. Nu gick det hem
ofta, men ej alltid.
Men låt inte de framställda anmärkningarna
alstra föreställningen att allt var
originalitets-kramp. Mycket långt ifrån, denna gång;
tvärtom, efter ”Spårvagn till Lustgården” vet
jag mig knappast ha sett en mognare Ingmar
Bergman-f öreställning. Och skulle jag nu
nämna en hand full av vårt lands främsta
regissörer, så känner jag mig nästan säkrare
på att han skulle vara med, än på vilka som
borde bli de fyra andra. Låt vara att Helge
Wahlgren och Mimi Pollack är starkare i
intim instruktion; att Olof Molander och Alf
Sjöberg är monumentalare, och väl också
samvetsgrannare; att Knut Ström och Sandro
Malmquist vid lika idérikedom har större sj
älvkritik och sundhet; att Torsten Hammarén kan
piska upp stämningen ännu effektivare och att
Stig Torsslow och Lars Levi Laestadius har
säkrare gehör för en dikts andemening; men
i summan och medelsnittet av allt detta,
instruktion, monumentalitet, idéer,
diktförståelse m. m. är det svårt att nämna den som i
4 BLM 1950 III
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
