Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
detta land, i detta nu, är den forne
excentrikerns vissa överman.
Många namn förtjänade framdragas för
utmärkta prestationer i den folkrika pjäsen.
Marcia gavs av Berta Hall. Hon hävdar sig
alltmer som en av dem som har största
registret bland våra många utmärkta
karaktärsskådespelerskor. Yngve Nordwall gav
klockaren, elaborerat och förtjänstfullt, Kolbjörn
Knudsen med manlighet marknadsgycklaren,
Claes Thelander en färgstark fikus, Herman
Ahlsell idioten, Maria Schildknecht och
Hjör-dis Pettersson olika slags gummor. En
debutant, Maria Siöstrand, gjorde intryck som en
sexuellt brådmogen, intellektuellt litet
efterbliven flickslampa. Och Mari Gaila, blond och
blodfull, var Karin Kavli, vilken som vanligt
spelade ut till sista kraftdroppen.
Pressensatio-nen blev hennes relativa nakenhet i slutscenen
och visst kan den ge anledning till betraktelser
— över konventionernas relativism. I Paris i
höstas såg jag Claudels ”Partage du midi” på
Théatre Marigny med Jean Barrault och
Edwige Feuilliére. I den stora kärleksscenen
på den undangömda kinesiska kyrkogården
(där hon blir med barn) stod kontrahenterna
och höll varandra i händerna bakåtlutade var
åt sitt håll som vid mala salt och ormade sig
efter förmåga av lidelse i den ställningen, fullt
påklädda, han med kavajen knäppt och hon i
vit promenadklänning från sekelskiftet, hög i
halsen, allt medan hon föredrog diktarens
lågande uppmaningar ”Couvre-moi, mon
amant” och ”Regarde toutes les choses”. För
en svensk som är van vid dramatiskt sängläge
och stark negligé för tiondelen gjorde det, med
all respekt för celebriteterna, ett något komiskt
intryck. Men tjugu minuters resa därifrån, på
Folies Bergéres, gick samtidigt den lille
komikern Dandy och nosade på kvinnobröst och
mätte bröstvårtorna, och inte en människa tog
anstöt av nojset i världens mest sedesamma
revypublik, utom möjligen engelsmän och
svenskar. Det kan inte vara någon skada skedd
om tabugränserna rystas om en smula både
här och där.
Holländaren Maurits Dekker (f. 1896) är
av helt annat kynne än spanjoren, en debattör
av Arthur Koestlers eller Eyvind Johnsons
snitt, en nederländsk proletärförfattare, som
prövat många yrken från smedens och
brandsoldatens till handelsresandens och
varieté-artistens innan han definitivt blev pennans
man. Hans produktion omfattar tio skådespel
och tjugu romaner. Kvaliteten beskrivs som
ojämn och som den bästa av romanerna
nämner man ”Varför jag inte är vansinnig”
(”Waarom ik niet krankzinnig ben”) från
1929. Någon riktigt erkänd ställning inom sitt
lands litterära aristokrati har han aldrig nått,
svårt att säga varför, säger vår nederländske
meddelare; men kanske därför att den
holländska litteraturkritiken över lag är solitt
borgerligt orienterad, och Dekker är motsatsen,
en rörlig, polemisk och politiskt radikal natur,
ehuru ej partibunden, utan snarast
individual-anarkist. Hans temperament är oppositionellt
och passionerat, fast han strävar efter objektiv
saklighet som kompensation. Kanske
konsolideras uppskattningen av honom nu, sedan
”Världen har inget väntrum” (”De wereld
heeft geen wachtkamer”) har blivit en stor
publiksuccés i Amsterdam och tagits upp på
flera utländska scener. Det är kanske inte
alldeles rätt att kalla den för den första pjäsen
om atombomben — italienaren Bacchellis
”L’alba dell’ ultima sera”, som var att se på
Venedigf esti valen i höstas, får räknas till den
genren också — men i alla fall den första som
nått Sverige. Premiären på Göteborgsstudion
var den 4 febr., i Knut Ströms regi, med Tore
Lindwall, Sven Miliander och Annika Tretow
i huvudrollerna. Senare har stycket gått ut i
Riksteaterturné (premiär i Arboga 24 febr.)
med Gunnar Olsson och Gunnar Nielsen; regi
Rudolf Wendbladh.
Någon särskilt fullfjädrad dramatiker gav
Dekker inte intryck av att vara. Men var och
en av de tre akterna var i alla fall byggd över
en egen aspekt av temat. Den första för oss till
en anläggning, där man provar en
försökssta-pel av ett nytt radioaktivt ämne, pyradium. Här
väcks frågan om vetenskapsmännen alls bör
syssla med sånt där, när de vet att resultaten
av deras sysslande tas om hand av militär, som
i sin tur är redskap för en omogen och
oberäknelig politik. Antitesen står mellan
chefen-professorn och hans son, som hyser dubier; men
när stapeln börjar skena och
kontrollanordningarna strejkar rusar sonen ned i det
livsfarliga rummet och räddar hela staden från
den hotande katastrofen, till priset av en mer
än livsfarlig dosis gammastrålar genom
kroppen. I andra akten gäller det de friskas
förhållande till den dödsdömde, om man bör tala
öppet till honom, eller hyckla; och i den tredj e
om kärleken kan bjuda något, när livet redan
är topphugget och ingen fortsättning att vänta.
Dessa motiv infogar sig i huvudskeendet, men
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
