Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
säkert har Dekker tänkt sig en så att säga
symbolisk tillämpning också. Slutfacit är att
vetenskapsmännen bör sluta med
atomsprängnings-jobbet till dess en garantikraftig överstatlig
ordning skapats; och mot det programmet är
väl inget annat att invända, än att det tyvärr
har mycket små chanser att bli allmänt antaget.
Det nästan mest anmärkningsvärda med
göteborgsföreställningen var den säkra och
realistiska milj ö som Ström förstått att
genomföra för första akten. En gammal habitué
kände sig som förflyttad till Chalmers och
trodde sig t. o. m. kunna identifiera
avdelningen, och detta ingalunda blott på att Sven
Milianders mask bar drag av professor Arvid
Hedvall. Spelet var på alla händer
utomordentligt fint, fast dialogen långa sträckor hade väl
stark smak av trycksvärta.
Så till en serie svenska nyheter. Gustaf
Hellströms nya komedi ”Ung man gör visit” på
Blancheteatern (3 febr.) visade sig vara en
fredlig konversationspjäs i välbärgad
öster-malmsmiljö, och det var ingen överraskning.
Mera överraskande var de stora framstegen i
väsentlighet och dramatiskt liv sedan den
föregående sena debutpjäsen ”Han träffas inte här”
för två år sedan. Pjäsens unge man är den vi
alla — eller många — har varit, full av inre
dunkla krafter av intellektuell natur, ovillig att
inordna sig i samhällsmaskineriet på ett sätt
som skulle kännas till någon del som
själv-uppgivelse, kamplystet självsäker till
självförsvar, men inte djupare än att han omistligt
behöver åtminstone någon annan människa som
tror på sig. Han tror sig finna sådana
människor i pjäsen, och tror sig mista dem igen,
men i detsamma kommer en bokförläggare och
gör happy end genom att anta den unge
mannens debutdiktsamling. De reflexer som den
unge mannen väcker i den familj, som han
adopterar för en kort genomfart, är utmärkt
skildrade, figurerna talar i långt högre grad
än i den förra pj äsen sitt eget relativt olitterära
språk, och den unge mannens psykologi är
given med en vederhäftighet och finess som ej
står Gustaf Hellströms berättande prosa efter.
Litet publikfrieri med kungsgatsfnask och
gammal punsch finns ju med, men det är inte mer
än vem som helst står ut att höra. Gudskelov
slipper man i alla fall höra kveruleras om
restskatten.
Framförandet med Ernst Eklund, Ingrid
Backlin m. fl. var över lag ganska
förtjänstfullt och på en hand nära nog genialt. Sven
Lindberg nådde nämligen med egentligen enkla
medel fram till en självlysande riktig bild av
den unge mannen. Han använde sig av en
flyktig, medgörlig ton för det mesta, och en
förbi-vandrande blick, men däri gång på gång
uppflammande, men lika snabbt dämpad, en
lågmäld, passionerad envishet, med hetsiga
argument rakt upp i ansiktet, var gång
veder-börandes vitala andliga intressesfärer
berördes. Det var en teknik som sköt prick.
Samma dag (3 febr.) hade Rudolf
Värnlunds ”U 39” sin senkomna premiär på en
ordinarie teater, i Linköping. Den har förut
bara visats på Dramatikerstudion, i några få
föreställningar (BLM maj 1943). Där är man
så långt som möjligt från Östermalm och idyll.
Det rör sig som man torde minnas om en
sjunken undervattensbåt, om de anhöriga
kvinnornas ångest för de ombordvarandes öde och en
mors vilja att fly med sin son från denna
militärvärld •— mot vilket står sonens maskulina
ansvarsmedvetande. Alltså rätten att vara feg,
det i våra dar av bl. a. Dagerman och
Anderberg så gärna diskuterade problemet.
Föreställningen fick vid premiären
enstämmigt kritikerberöm och det är att antaga att
den var värd det. Jag såg den långt senare, i
Norrköping, men då var den inte förtjänt av
några höga lovord längre. En trist och flack
ton lade liksom ett smutslager över stycket. Den
enda konstnärliga och intensiva prestationen
gjordes av Hariette Garellick, som en av
kvinnorna, medan Gerd Hagman, John Harryson
och Linnea Hillberg nog övertygade om sin
skicklighet, men knappast om något lågande
intresse för uppgiften. Alldeles otillräcklig var
Dagny Lind i styckets centrum; jag vill
minnas henne mycket bättre från
Dramatikerstudion. Vad som kan föranleda en sådan
tillbakagång, är svårt att säga, men Värnlund
själv är nog inte utan skuld. Visst är ”U 39”
ståtligt upplagt och hans bästa drama på sätt
och vis, men det har svagheter av den art som
skådespelare har svårt att stå ut med länge:
långt ifrån alla repliker klingar ens
nödtorftigt äkta, övergångar och stumma personer är
nonchalerade och entréerna schablonmässiga.
Det behövs bara att det sticks hål i entusiasmen
någonstans i en sådan föreställning, och hela
innehållet rinner hastigt ut.
På Dramatikerstudion gavs den 25 febr.
Hilding Pawlos prisbelönade radiopjäs
”Vattnet blommar”. Det finns i Amerika kurser i
dramatiskt författarskap. Så måste de
väl
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
