Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
artade elevernas försök se ut. Här är allt med:
det angelägna aktuella temat (rashatet), den
rafflande handlingen (en ingenjör vill ha bort
zigenare från markerna, och olika intriger
startas och korsar varandra), krumelurerna (en
frisksportargalen gubbe och ett faktotum till
betjänt), symbolen (det gröna på vatten, som
somliga kallar vidrigt slem och andra att
vattnet blommar), förberedelse av effekterna (till
den grad att man vet allt långt i förväg), det
är bara det att allt är så kriamässigt och
arrangerat, utan ett enda eget friskt grepp. Man
tänker: sådana ting är det alltså som
prisbelönas i tävlingar. Men Margot Ryding gjorde
alldeles utmärkt sin zigenargumma; hon är en
stor och sann artist. Inövningen var annars
ofärdig.
I Malmö startades den 24 febr. Chorells
”Fabian öppnar portarna”, som förut anmälts
(oktober 1949). Eric Malmberg och Georg
Årlin bar upp de manliga rollerna.
Tennessee Williams håller greppet om svensk
publik. Jag såg på Riksteatern i Borås Sandro
Malmquist-föreställningen av hans
”Stenäng-eln” (”Summer and Smoke”), och trots de
svåra brister i ljussättning och scenrummets
proportionering, som en ambulerande
föreställning alltid har att dras med, så fängslade
den starkt. Vad kan det bero på att denna pjäs
fått ett så mycket oförmånligare mottagande
i Amerika än ”Glasmenageriet” och
”Spårvagnen”? Sämre är den knappast, snarare
tvärtom, osentimental men rik i gemytet, med
fin psykologi och författarens personliga poesi.
Möjligen är det den litet ironiska tonen, med
ironin riktad mot amerikanska
småborgarkretsars intelligenssnobberi, som har stött; eller
har det helt enkelt berott på brister i
framförandet, på bristen av en Elia Kazan. Inge
Waern hade den kvinnliga huvudrollen, den
hämmade och förälskade unga kvinnan, som
i grunden är ett motstycke till Louise i ”Den
bergtagna”, fast sedd psykologiskt-realistiskt,
utan all idealisering och uppdramatisering.
Hennes tolkning visade fin förståelse för
rollen; men hon behöver arbeta mycket mer
med sin svenska. Mot sig som den frigjorde
mannen-förföraren hade hon George Fant, som
gått framåt en hel del, vill det synas, sedan
han spelade i ”Henne han älskade” och ”Den
lilla hyddan”. I smärre roller såg man bl. a.
med stort nöje Signe Wirff och Fylgia Zadig.
Samme författares lilla enaktsscen ”Moonys
212
grabb gråter inte” togs den 9 febr, upp av
Försöksteatern i Hälsingborg, sekunderad av
William Saroyans något längre ”Hallå där
ute!” (Hullo Out There!), den senare spelad
i radio. Ingrid Östergren, Kerstin Rabe och
Börje Nyberg gjorde starkaste intrycken i sina
roller, fina små studier alla tre. Mats
Johansson var regissör. På de riktiga teaterkvällarna
gavs sedan den 9 febr. Arthur Millers ”En
handelsresandes död” i en föreställning, som
föreföll starkt influerad av Dramatens, men
där Gösta Cederlund och Stina Ståhle gav
vresigt jordfasta framställningar. Ju mer man ser
av hur Millers pj äs verkar, dess mer frapperas
man av den starka apell den har, också här
i landet, för vardagsmänniskor, som mera
sällan går på teatern; medan intellektuella och
konstnärer, vars problem ju är helt andra,
oftast står kallsinniga och t. o. m. rätt kritiska.
Det franska teaterinslaget, som ju brukar
komma närmast efter det amerikanska i
omfång numera, representeras den här månaden
av ett enda nytillskott på repertoaren, André
Roussins farskomedi ”Nina”, som hade
premier på Nya Teatern den 13 febr. Detta lilla
tokeri om karlar, som har kärleken till
sommarnöje, och kvinnan, för vilken den är ett
hem — och ett hem att pyssla om det andra
könet i — har haft en solid publiksuccé i Paris
och har redan börjat samma j
orden-runt-vand-ring som nyss ”Den lilla hyddan”. I Paris blev
det Elvira Popescos föreställning, hennes
största personliga triumf hittills, i Italien var
det Anna Magnanis, i Stockholm blev det —
Georg Funkquists. Men han var också
oemotståndlig som den snuvige äkte mannen, som
spelar stor roll i pjäsen; det fordrades faktiskt
ett intensivt abstraherande för att övertyga en
om att den kvinnliga rollen rymde minst lika
stora möjligheter. Margit Manstad bör dock
ej klandras för hårt, det är verkligen inte lätt
att på rak arm räkna upp så värst många
svenska aktriser, om vilka man med visshet
kunde säga att det där var en roll för dem.
Eva Dahlbeck och Annika Tretow förstås,
antagligen Agneta Prytz och vem vet, varför inte
Anita Bj örk... men sen är det stopp i min
fantasi. En illustration till hur jämförelsevis
litet god fars och komedi spelas nuförtiden
här i landet. Stat och kommun får visst ta sig
an den grenen av underhållningslivet också.
— Lauritz Falk spelade älskaren, och var
charmerande när han smekte sina flammor med
rösten i telefon; dessemellan märkte man väl
starkt den klena rutinen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
